Moderata barngrupper utan styrsel

Valår och massor av utspel. Vissa är sämre än andra. Dit hör absolut moderaternas idé att ta bort maxtaket för förskolans barngrupper.

Moderaterna markerar att kvalitet inte är en siffra eller ett antal. Jag håller med om det. Kvalitet i förskolan är att barnen är trygga, att någon vuxen ser om 3-åringen är ledsen eller om 4-åringen rycker ifrån 2-åringen leksaken. Att den unge som längtar efter mamma eller pappa får en kram. Att barnen utvecklas. I Tyresös förskolor pågår kunskapsprojekt som är väldigt intressanta. På tidigt stadium lär sig barnen praktisk naturvetenskap och teknik. De gör experiment med ytspänning på vattnet, är ute i naturen och undersöker minsta barr med förstoringsglas.

Men moderaterna har absolut fel i att gruppstorleken är utan betydelse. I kväll ser jag också att de backar. Taktiskt helt rätt, men argumenten kommer igen i alla debatter.

På tisdag har vi i barn-och utbildningsnämnden en halvdagskonferens, när vi diskuterar mål för förskola och skola. Målet är inte ett antal - självklart inte. Målet är barnens utveckling och kvalitativa tid i förskolan. Fyra eller fem barn per vuxen är en förutsättning för att förskolorna ska nå målen.

Klokt att förslaget om slopat maxtak drogs tillbaka!

Egna döttrar ökar kvoten kvinnor

Kvinnor har för lite makt i företagens styrelser. Mest desperata och rädda för att vara antifeministiska är män som rekryterar de egna döttrarna till lediga poster. Om döttrarna är unga och oerfarna och lojala mot familjen är pappa ohotad. I alla fall så länge som tjejerna stannar på sin plats.

För egen del tycker jag inte att det är så märkligt med familjetraditioner. De här döttrarna får faktiskt en bra chans att bli proffs från grunden. Förhoppningsvis lär de sig att man måste ha både kunskap och erfarenhet för att bli bra på det man gör.

I andra sammanhang är familjetraditioner ytterst vanliga. Jag tänker framför allt på politiken. Alla partier plockar in man, hustru/sambo och barn för att säkra partiets framtid. Med alla upptagna kvällar och helger är det nog ett måste att ha alla i familjen med sig.

Jag tycker att man ska kunna något för att ta på sig ett uppdrag. Och kan man inget får man väl ta den tid det tar för att lära sig. Jag gillar till exempel - utifrån det jag läst - en sån dotter som Cristina Stenbäck. Jag känner henne inte, men gillar hennes professionella framtoning.

Man kan dra många paralleller till andra områden som kräver mycket av utövarna - sporten är ett exempel. Det finns många pappor och mammor med för den delen som coachar sina barn till stora framgångar. Och går det inte bra kan de ju alltid hoppa av och gå sin egen väg!

Ta strid mot vuxenmobbning!

När prins Bertils far, kung Gustav VI Adolf, besökte honom fick hans sambo Lilian inte vara hemma och hennes porträtt togs ner från väggen! Bertil och Lilian träffades när hon var 27 år och han i 30-årsåldern. Konstitutionella skäl var officiellt skälet till att de inte kunde gifta sig förrän de båda var över 60 år. Svenska Dagbladet har en artikel om deras liv.

Ruskigast i artikeln är hur prinsens sambo behandlades. Hon ignorerades, behandlades som luft och blev under närmare 40 år utfryst.

Jag såg en gång en person på min arbetsplats frysas ut av rektorn (för det var på en skola). Vi gjorde inte mycket för att sätta rektorn på plats tyvärr. Sen dess har det runnit mycket vatten under stadens broar och nu har alla skolor likabehandlingsplaner. Och jag tror också att föreningar och organisationer har planer mot mobbning. Ändå är utfrysning och ignorans frekvent.

När jag läste om prinsen och Lilian kom jag att tänka på hur ofta jag ser rätt aktningsvärda personer behandla andra som luft! Men jag kom också att tänka på flera tillfällen när jag sett andra våga ta parti för utsatta människor.

Berättelserna om insatser mot utfrysning måste bli fler! Och höras oftare!

Hur gamla är äldre?

Ålder är en stor fråga i svensk politik. Den stora åldersgruppen är 18-64 år. Den är helt ok. Sen finns det barn. De kräver sitt. Sen finns det pensionärer, åldrarna 65 och uppåt. De ska vara "retired", helst inte ta politiska uppdrag eller synas. Däremot kan de gärna få göra lite ströjobb bakom kulisserna.

Faktum är att vi idag inte skrattar åt skämt som rör människor med olika funktionshinder - det har funnits tider när lyteskomik var gångbart. Med diskrimineringslagstiftningen har sådana skämt utrotats. Det har tagit tid att komma så långt. Men idag är det fortfarande helt ok att skämta om äldre, om deras rollatorer, deras fritidsintressen och deras sökande efter kunskap. Sådan humor går alltid hem. Jag tycker det är beklämmande. Visst ska man tåla att skrattas åt - men frågan är var gränsen går.

För mig går gränsen när äldre förnedras. I TV äter alltid pensionärer bullar och smörkringlor, visas bakifrån stapplande med en rollator eller i grupp på promenad med stavar. "Dom" och vi!

En bild har etsat sig fast hos mig. Filosofen och matematikern Bertrand Russell sitter på ett foto tillsammans med en grupp människor i alla åldrar. Han är inte längre ung, men han har ett stort och starkt engagemang i sin tids viktigaste samhällsfråga, fred i världen. Av bilden att döma är han inte bara accepterad utan också i hög grad en av alla dem som verkar för samma viktiga politiska mål.

Det är målen som ska attrahera. Viktiga mål spränger alla gränser - även åldersgränserna.

Vuxenskolan - en föråldrad idé?

Bildning är verkligen inte gammaldags! Man lär sig hela livet är det sannaste som sagts... Ja, jag överdriver! Men aldrig är stelbentheten så stor som i alla de uppfattningar som finns om dem som studerar i vuxen ålder!

Tanken att vuxna går i skolan är obekväm. Utbildning i ett bildningsförbund har något högre status än vuxenskola. Meritvärdet är noll sett ur ett mer marknadsmässigt perspektiv. För den enskilda individen däremot är utfallet högt, mycket högt.

Bildningsförbunden är inte vilken förening som helst i det kommunala föreningslivet. Tyvärr är det så att hantverks-och intressedelen tar över och sätter bilden av studieförbunden. Med sådana prioriteringar går de en osäker framtid till mötes.

Studieförbunden har i Tyresö politiskt förts till "kultur och fritid". Lite olyckligt kan man tycka. Om utbildningsdelen varit prioriterad hade bildningsförbunden förstås naturligt hört till nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning, det vill säga gymnasie-och arbetsmarknadsnämnden.

Det är intressant att som jämförelse se hur ABF i länet utvecklats. ABF stärker sina utbildningar och anställer kompetenta och behöriga lärare för att kunna konkurrera med kommunal vuxenutbildning eller privata anordnare av utbildning för vuxna. I Stockholms stad deltar ABF i upphandlingar av utbildning för vuxna.

Bildning är faktiskt tidsenligt! När stödet till studieförbunden debatteras måste bildningens alla dimensioner lyftas!

Lärare för livet - är det nåt att skratta åt?

Igår var jag på Stadsteatern och skrattade åt pjäsen "Lärare för livet". Så otroligt många lärare samlade i salongen. Jag hade faktiskt väldigt roligt, men så grep ruelsen mig. Vad skrattade jag åt - egentligen?

Jo, det här: en gammal språklärare som vägrade föra närvaro, en lärarstuderande som inte fick någon hjälp av kollegan i samma ämne, skolledare som brann för gemensam kaffestund och ingenting annat. Kommunaliseringen, lärare med cancer som dog på sin post, elev med bokstavsdiagnos som skolan vägrade att ta emot. Uppsägning av lärare som inte fungerade.

Pjäsen är en starkt politisk pjäs. Den är ytlig och har många enkla skämt. Det är lätt att skratta.

Men läser man Birgitta Almgrens avhandling om den svenska skolan och DDR så fastnar nog skrattet i halsen. Orsaken till okunniga och osäkra lärarstuderande, dåliga skolledare och brist på styrning ligger decennier tillbaka. Jag läste och gillade starkt "Skola för bildning" som kom i början på 1990-talet. Välskriven, enstusiasmerande, fylld av visioner, bra språk. Lät jag lura mig? Ja, kanske.

Blev Stadsteaterns publik lurad? Ja, kanske!

Stasi i Sverige - ruttet eller radikalt?

Regnet öser ner och smattrar mot verandataket. Mitt dåliga samvete - det trasiga förrådstaket multnar mer och mer. Min södra utsikt är just förrådet med hålet i taket! Jag vill ha ett sedumtak, men sanningen att säga så är jag helt väck när det gäller praktiska åtgärder. Nu har jag i alla fall fotograferat taket och ska ta mig till nån brädgård och be om råd. Nästa pilsner är hur jag ska få hit taket. Jag har nämligen inget körkort... Det är bara jag i familjen som tycker att taket är jätteviktigt!

I går, fredag, var jag på den årliga historiedagen på Tyresö slott. Jag är vice ordförande i Gymnasie-och arbetsmarknadsnämnden och var därför inbjuden tillsammans med lärare i historia. Imponerande uppställning från gymnasieskolor i Stockholms stad. Jag hoppas verkligen att vi kan utveckla historiedagen på slottet! Mats Fält hade verkligen träffat mitt i prick vad gäller föreläsare. Birgitta Almgren föreläste om Stasi Sverige - vår skola är influerad av DDR:s skolpolitik.

Jag vill verkligen veta mer. Är faktiskt rätt chockad över Almgrens slutsatser att skolan i Sverige är kopierad på öststatsmodell. Själv läste jag och tog starkt intryck av Bengt Göranssons utredning Skola för bildning. Hur kommunistisk är den? En annan inspirationskälla genom åren har varit dansken Knud Illeris Problemorientrad undervisning (eller något liknande, boken åkte i soporna i senaste utrensningen).Där lärde jag mig grunderna för hur man organiserar och genomför självständigt arbete.

Mot bakgrund av den auktoritära katederskolan på 1950-talet är entusiasmen för ett mer varierat arbetssätt fullt förklarligt. Jag tror inte sista ordet är sagt om den socialistiska skolan. Eller den politiskt styrda för den delen.

Arbetarrörelsens långfredag

Första maj är årets längsta och tristaste dag, värre än långfredagen. Varför ska vi ha kvar en så passerad relikt? För all del, det är bra att ha en chans att sova ut efter Valborgsfirandet, men resten?

Förr, när arbetarrörelsen var ung och frisk, kämpade arbetarna mot låga löner, förtryckande arbetsgivare och usla och farliga arbetsmiljöer. Idag ser samhället inte ut så. Visst finns det fortfarande människor med mycket pengar som lever som folk med mycket pengar alltid gjort. Visst finns det människor utan pengar som lever som människor utan pengar alltid gjort, bara överlever. De rika har det gott, de fattiga kämpar för sin överlevnad. Men demonstrationerna handlar inte om de riktigt fattiga.

Om arbetarrörelsen var mer globalt inriktad, mer internationell skulle jag tycka att 1 maj är motiverad. Vi talar ganska lågt om internationell solidaritet. Istället borde vi faktiskt gå ut på gator och torg och solidarisera oss. Men det kan vi göra när som helst.

Avskaffa 1 maj som röd dag!