Frihet är kunskaps grund

Över 90 procent av alla ungdomar väljer att gå i gymnasiet och de väljer fritt. Av olika anledningar hoppar många av efter ett eller två år. De får inga jobb och hanar sig fram. Så vad kan skolan göra för att motverka avhoppen? Socialdemokraterna vill tvinga unga att sitta av tre år i en skola som inte motiverar dem.

Kopplingen mellan höga betyg eller i varje fall godkända betyg och skolplikt upp till 18 år är en dåligt underbyggd konstruktion av socialdemokraternas skolpolitiske talesman Ibrahim Baylan. Tanken är förstås att bara eleverna är i skolbyggnaden lär de sig. Hur många har inte suttit av lektioner utan att lära sig ett enda dugg!

Yrkesutbildningarna har förändrats så att eleverna kan börja jobba med den skicklighet skolan gett dem. Det är en stor förändring från den gamla socialdemokratiska skolan där branscherna faktiskt klagade på att eleverna inte var utlärda. Det är en myt att yrkeselever idag inte kan läsa på högskolan. De som är motiverade och vill väljer till ämnen som gör dem behöriga. Att underhålla myten att yrkeselever saknar chans på högskolan är att desinformera allmänhet, föräldrar och elever.

Socialdemokraterna pendlar från ytterlighet till ytterlighet, från en skola utan ansvar till skola under plikt och tvång!

Det är inte bara en farlig väg - den är också ovetenskaplig!

Emerich Roth

Årets hjälte är Emerich Roth, en judisk flykting som kom till Sverige räddad undan förintelsen. Utmärkelsen är ett tecken på att det någonstans finns en vilja att se och bekämpa våld och hat. Förintelsen är den yttersta konsekvensen av lögner, feghet och anpasslighet.

Att inte anpassa sig till det uppenbart psykotiska kostar både i förlorat anseende och i förlorad frihet. I andra världskrigets Tyskland lät människor sig luras, drog nytta av anpassligheten och föredrog att tiga. Vad tänkte invånarna i byn Auschwitz om transporterna genom samhället, om röken från skorstenarna?

"Vägen från Auschwitz är kantad av sådan oblyghet bör du veta, av människor som först säger sig varken ha sett eller hört någonting och i varje fall inte haft med saken att göra, och sedan säger sig ha varit motståndare till något som de varken har sett eller hört. Ingenting att förvåna sig över tyvärr, eftersom den oblyga lögnen är ett beprövat vapen mot minnet av just sådant som alltför många har sett och hört för att det ska kunna glömmas." (Göran Rosenberg i Ett kort uppehåll.)

Tack Emerich Roth för att du berättar.

Södertälje Södra och Auschwitz

I hela mitt liv har jag stigit av tåget vid Södertälje Södra. Södertälje Södra heter numera Södertälje Hamn. Därifrån går bussar till Vagnhärad. Det finns absolut ingenting att titta på utom den gula huslängan mitt emot hållplatsen. Några hantverkare i bottenplanet, i övrigt rätt enkelt.

Under några år arbetade jag tillsammans med Susanna. Hennes familj flydde undan ryssarna 1956. Revolten i Ungern ledde till att 30 000 ungrare och 7000 ryssar dödades. Hit kom hon från död och massmord till det sommarstilla, tysta Södertälje Södra. En tillflykt för flyktingar. Under många långa väntetider på bussen har jag sett framför mig de ungerska flyktingarna som lämnat allt. Föreställt mig hur det var att fly.

Fler än Susanna kom till Södertälje Södra. I den augustbelönade boken Ett kort uppehåll berättar Göran Rosenberg om sin  uppväxt just här. Hans föräldrar överlevde Auschwitz och kom som flyktingar hit:

"På den smala markremsan mellan huslängorna och den branta slänten upp mot stängslet till perrongerna har Platsens arkitekter låtit några av de ursprunglig tallarna stå kvar och fått gräs och vitklöver att breda ut sig under stammarna...."

Här bildade judarna från Auschwitz familj och här lekte en lycklig grabb.

Ofta när jag ser invandrarfamiljer ser jag framför mig de fasor de flytt från. I vårt land ska det alltid finnas en liten remsa mark, en orörd slänt där deras barn och barnbarn kan växa upp i fred.

Bryta med det gamla!

Moderaten Erik Bengtzoe menar i en artikel i DN Debatt att identiteten och epiteten borgerlig för länge sedan spelat ut sin roll. 

Artikeln i DN Debatt väckte många tankar hos mig. Mest ser jag ungdomsförbundets strävan som en längtan.  

För de unga moderaterna är alla arbetare och den gamla högern, de nya moderaterna, är nu den nya arbetarklassen. Visst är den gamla högern borta. Min mamma var med Högerns kvinnoförbund. Bara för att min mamma var så mycket höger, så blev jag desto mer anti. Antikunglig, anti namedropping, anti allt som jag växt upp i. Jag förnekade helt enkelt min bakgrund, missade hela min historia och tappade värdefulla nätverk. Men jag blev aldrig ett med arbetarna fast deras historia fascinerade mig.

Idag har vi brutit med centralism och konformism. Egentligen är det den förändringen som Bentzoes artikel handlar om. Men vi - jag räknar mig till borgerligheten även om jag inte är moderat, särskilt inte ung moderat! - har halkat över  i en annan ytterlighet: privatiseringen som enda tankemodell. Mer om det i nästa blogg.

Det är inte mycket jag ångrar i mitt liv. Men det jag verkligen ångrar är att jag drogs med i 68 års radikalism. Inte så att radikalismen släppt sitt grepp. Det vi gör under studentåren präglar oss för livet. Men jag ångrar att jag gjorde precis det som Moderata ungdomsförbundets ordförande rekommenderar sitt parti. Bröt med min borgerliga bakgrund. 

Gymnasiemässa eller inte?

Ett ständigt debattämne är gymnasiemässan. Nu är det dags för mässa igen och de flesta skolor känner sig mer eller mindre tvungna att vara med. Andra väljer att avstå. De som avstår är skolor som redan satsat på konsulthjälp för att skapa ett vinnande koncept. De ligger i kommuner som kontinuerligt underhållit sin gymnasieskola. Kommuner som satsat jämnt och medvetet är Nacka, Huddinge, Haninge och Salem.

I en artikel i Dagens Nyheter kritiserar YBC  skolor som lägger pengar på mässan. Själva får de elever utan att delta. Men vägen till att klara sig själv har inte varit gratis för Nacka och YBC!

Nacka har med hjälp av konsulten Hans Renman skapat YBC med ett överlägset bra läge mitt i köpcentrat i Sickla. Lokalerna är moderna, luftiga och anpassade till vad elever söker idag. Elever med ena foten kvar i tonåren och den andra foten lyft för att kliva rakt in i vuxenvärlden gillar konceptet!

 Visst kan skolor kritiseras för att lägga pengar på marknadsföring om beloppen närmar sig miljonen. Samtidigt innebär mässan att skolan arbetar med sin kvalitet. Skolan måste kunna stå upp för sin utbildning, eleverna garanteras inflytande, värdegrunden ska ligga fast och programmen vara efterfrågade av just eleverna. Däri ligger ett värde.

Om några år har YBC starkare konkurrens från skolsvaga kommuner som nu vässar sina utbildningar. Mässan kan ha ändrat karaktär och trenderna är andra.  Möjligen får vi då se också en monter med YBC på mässan!

Vem vågar anställa en frigiven?

För en tid sedan träffade jag en av arbetsförmedlingens chefer. I ett samtal om arbetslösheten sa han att den som avtjänat ett straff har oerhört svårt att få arbete. Min reflektion var att grymheten i den tillvaro vi dömer straffade till är näst intill medeltida.

Efter en tid i politiken är jag några illusioner fattigare, men Folkpartiet borde kunna bidra till att förändra attityden mot dem som dömts och avtjänat sitt straff. Vi borde få en statlig utredning om var i samhället de frigivna hamnat. Många är unga människor som vi nu lämnar åt ett grymt öde, som egentligen handlar om attityder. Att lämna unga människor som sonat sitt brott och vill göra rätt för sig i sticket är helt enkelt inte liberalt.

För den frigivne finns två val när han söker jobb. Det ena är att under en anställningsintervju tiga om just den del i livet då straffet avtjänades. Risken är uppenbar att sanningen ändå kommer fram när arbetsgivaren tar referenser. I det läget är den arbetssökande en bedragare, som lurar arbetsgivaren och jobbchansen försvinner.

Ett annat alternativ är att direkt berätta om bakgrunden. Jag har svårt att föreställa mig effekten, men liberala arbetsgivare skulle säkert ge den sökande en chans ändå. Det förutsatt att formell och social kompetens meriterar för anställningen. Från den arbetssökandes sida är det en påfrestande chansning, men jag tror ändå att ett sådant alternativ kan ge utdelning.

Cordelia Edvardsson, ett barn kom till Sverige

Det var egentligen inte förrän jag som turist besökte Auschwitz som vidden av hela förintelsen drabbade mig.

Mina minnen av judiska trosbekännare hör till mitt familjeliv. Ett var det här. På lördagarna tittade jag ut genom fönstret ner på St Paulsgatan där judarna samlades utanför synagogan. Det enda som syntes av synagogans interiör var en glimt av ljuskronorna, mystiskt och ogenomträngligt. Vi bodde på St Paulsgatan 10. Mitt emot låg synagogan i ett grått anonymt stenhus. Om judarnas historia och om förintelsen visste jag inte mycket.

Barnen i utrotningslägren beskrevs inte i historieböckerna. En av de icke beskrivna var Cordelia Edvardsson,
som räddades av Bernadottebussarna och kom som flykting till Sverige.

Här blev hon en känd och prisbelönt journalist, som också skrev om sin svåra tid i utrotningslägret:

"På morgonen, när fångarna föstes ut till sin första appell, hade alla tecken på deras tidigare existens försvunnit, men flickan lade märke till en kvarglömd pappersbit på barackens rensopade golv, mekaniskt böjde hon sig ner, tog upp den och vände på lappen. Det var hennes mors bild, moderns fotografi som hade följt flickan ända hit. Hennes vackra mor, som såg på dottern med en blick fylld av hjälplös kärlek och smärta. Då grät flickan som hon aldrig hade gråtit förr och aldrig skulle gråta igen; inte så."
( Bränt barn söker sig till elden 1984).

Över hela världen gråter barn som de aldrig gråtit förr och aldrig kommer att gråta igen. Några kommer till vårt land med sina familjer. Politiken väger kostnader mot flyktingarnas behov av skydd. Besluten  är svåra att fatta. Inriktningen måste vara att fatta beslut om mottagande av flyktingar på humanitär grund med historien som läromästare.

Cordelia Edvardsson var ett barn som kom till Sverige och fick en framtid.