Tanter ska bestämma om lekplatser!

Vår kultur har jätteproblem med "gamla"! De yngre har problem rättare sagt.

Igår fick jag i brevlådan en tidning där en förstagångsväljare uttalar sig om pensionärer. De är ett problem när de sitter i beslutande position och till exempel bestämmer om barnens lekplatser. Plötsligt insåg jag att jag var målgruppen! Och många andra äldre som är med barnbarn på kommunens alla offentliga lekplatser. Jag tror att författaren skrev i ungdomligt övermod och det må vara vederbörande förlåtet. Men sett i stort är attityden sorglig. Ärligt talat är det inte så ofta jag möter den bland ungdomar. Det verkar tvärtom som om de faktiskt gillar äldre!

Nu finns en utredning om diskriminering av äldre. Min enda önskan är att mina söner och döttrar aldrig ska hånas eller häcklas för sin ålder. Klarar vi som är så kallade 40-talister att genomföra en sådan attitydförändring kan vi dö nöjda. Och de som nu är unga får en aktiv, meningsfull och rolig ålderdom.

Är äldre pinsamma?

Då och då dyker det upp insändare och artiklar som handlar om all den nytta 65+ kan göra efter avslutat yrkesliv. Artiklarna handlar om äldres erfarenheter. De handlar också om lönsamhet. Med lite kämpaglöd kan en sådan debatt möjligen förändra synen på äldre.

Ibland beskrivs äldre som problem. De är för gamla, de ska lämna plats för yngre, de ska bo och hålla sig för sig själva. De är olönsamma och orsakar samhället stora kostnader. Attityder som dessa är rent diskriminerande.

När välviljan tar över ska äldre "få" välja eller "tillåtas" att... Pinsamt, men som sagt välvilligt.

Jag vill ha ett samhälle där vi har blandat boende, där vi diskuterar olika typer av hemtjänst utifrån ett ideologiskt eller samhällsekonomiskt perspektiv, där vi ger fullständigt den i ålder. Utopiskt? Ja, men livet efter 65+ blir mer uthärdligt för dem som nu är 35 om vi som är 65+ lyckas bryta åldersdiskrimineringen.