Hur ska partierna nå ut till de unga?

Alla politiker frågar sig bekymrat hur man ska nå förstagångsväljarna. Ingen vet och alla oroar sig inför valet 2010.

Personligen har jag alltid röstat - inte alltid på samma parti. Hur jag röstade när jag var i tjugoårsåldern berodde på världshändelserna. Vi uppfattade nog inrikespolitiken som rätt träig. Ibland röstade man av ren skrämsel. Vi ville ta bort hoten, längtade efter fred, ville att fattiga människor i andra länder skulle slippa lidande, vi hatade våld och övergrepp. Våra ställningstaganden var internationella. Det fanns också hatobjekt inrikespolitiskt. Många hatade skolan, andra protesterade mot värnplikten.

Idag har vi andra perspektiv, andra observationspunkter. Polisen, försvaret, skolan, USA är inte längre de politiska huvudmotståndarna. De har ersatts av fattigdom, arbetslöshet, svenska soldater i Afghanistan, upploppen i Rosengård, ungdomsvåld. Många unga lägger sitt engagemang i Greenpeace och engagerar sig i klimatfrågorna. Politiken lyckas inte fånga ungdomar, eftersom ungdomsupproret inte hör till politikens innersta kärna. Däremot lyckas skolan med det som politiken misslyckas med. En skola som Globala gymnasiet har bara med sitt namn en stark dragningskraft.

Den som vill arbeta mot krig och våld engagerar sig nog inte politiskt utan i organisationer som är på plats eller väljer skolor och utbildningar som tar hand om och utvecklar det personliga engagemanget. Om partierna ska nå ut till de unga måste de absolut se självkritiskt på det egna partiet och höja blicken mot dem som lyckas.

Tro och politik

Folkpartiet liberalerna står för frihet. Det betyder respekt för varje människas rätt att välja att tro och att välja att inte tro. Båda sidor måste rymmas i ett parti oberoende av vilken grund kyrkan står på.

Ideologiskt accepterar inte frisinnade den svenska statskyrkomodellen. Det beror på att man anser att tron på Gud är varje människas personliga ensak. Där har staten ingenting att göra. Rent historiskt har statskyrkan också agerat med tvång och auktoritära ingrepp i människors liv och vardag.

De frisinnade gick ihop redan under 1800-talet. De revolterade mot det religiösa förtrycket. Just i år är det 60 år sedan Wilhelm Moberg gav ut romanen Utvandrarna. Bönderna från Ljuders socken i Småland flyr över Atlanten mot friheten. De förvånas över den religiösa mångfalden när de väl har slagit sig ner i Amerika. De vågar inte ens döpa sina barn, för de vet inte vilken församling de ska välja!

Tyvärr är det inte så helt och fullt med religiös tolerans i det vardagliga politiska livet ens i vår egen tid. Särskilt illa far ibland liberaler som tillhör svenska kyrkan. Därför blev jag lättad över senaste numret av den liberala tidskriften NU, som tydligt markerar att Folkpartiet centralt respekterar varje individs rätt till tro eller inte tro! Tidningen ger till och med plats för annons om kyrkovalet i september.

Folkpartiet

Känsla är viktigt inte bara i politiken utan i alla möten mellan människor. Känsla inspirerar, men är svagt instrument i politiskt reformarbete.

I en starkt känslomättad artikel i tidningen NU riktad mot främst det egna partiet går en grupp liberaler till angrepp mot att Folkpartiet ställer krav på barn och ungdomar. Författarna har sina rötter i socialliberalismen, HBT –liberalismen, Liberal Mångfald och Liberati. Deras utgångspunkt är den hjälpbehövande individen. Det är inte liberalt, skriver gruppen, att ställa krav. Man frågar sig varför det inte är liberalt.

Konkret tar författarna avstånd från kriminalisering av barns och ungdomars handlingar. Det är hedervärt i sig. Det är lätt att instämma i tanken att barn ska återfå tilltron till vuxenvärlden. Liberalt är enligt författarna att ”fråga sig vad de här barnen kan behöva för hjälp..” Men sen, vad ska analysen leda till?

Vad är antiliberalt i att lagföra unga brottslingar? Eller sätta gränser? Under sommaren 2009 har vi på det mest påtagliga och tragiska sätt upplevt ung brottslighet i form av mord, brand och överfall. Sådana handlingar är kriminella. Ungdomar som utför dem är faktiskt brottslingar. Det tragiska är att de hamnar där de hamnat. Ännu mer tragiskt är att de blir fler samtidigt som vi letar efter effektiva verktyg att hjälpa dem. Ett sådant verktyg är att ställa krav på dem som aldrig har haft krav på sig, därför att vuxenvärlden fullständigt struntar i vad de gör.

Författarna har säkert fog för sin tro att barn och ungdomar är svikna av vuxenvärlden. Barn och ungdomar som stjäl,mördar, rånar, orsakar bränder och skadar andra har hamnat snett i livet av en eller annan orsak. De gör som de vill och känner för. De bestämmer själva över sina liv. Det är deras verklighet. Men de skördar offer och skadar samhället.Samtidigt förstör de sitt liv. Nog är det i mesigaste laget om Folkpartiet i ett sådant läge skulle nöja sig med att fråga vad barnen behöver. Många som lämnat den kriminella banan har vittnat om vad det betytt att en medmänniska sagt ifrån och ställt krav. Det som Liberati kallar pragmatisk liberalism vore förödande för många barn och ungdomar för lång tid framöver.

En annan fråga som berörs i artikeln är sprutbytesprogram. Genom att inte främja sprutbytesprogram hindrar, skriver gruppen, Folkpartiet Liberalerna ”dessa människor…att själva bestämma och förverkliga sina liv.” Ja, kanske är det så. Ändå är sammanhanget lite diffust. Jag är övertygad om att rena sprutor minskar risken för smitta, men jag tror inte att det har ett dugg att göra med hur individen förverkligar sitt liv. Deras val är redan gjort.

Sist - Liberati, ett nätverk som anser sig vara mer i tiden än andra i Folkpartiet. Pragmatiska liberaler är privata, firar födelsedagen på krogen och anser sig vara mer förändringsbenägna än andra. På den grunden vilar rädslan för att Folkpartiet ska förknippas med krav. Jag menar att krav är mod i tid som är så känslosam, så privat och så individuell som 2000-talet.

Låt bli mina svampställen!

Ibland blir jag väldigt egoistisk, mer än annars. I vissa lägen vill jag stoppa nyhetsflödet och nu har det hänt igen. Tidningarna talar om att skogarna är fulla av svamp. Skriverierna får till följd att skogen utanför min veranda invaderas av lystna svampplockare. Men inte bara det. De parkerar sina bilar intill mitt staket, kastar skräp i skogen och hittar förstås alla ställen med svamp. Några har hundar som är dresserade att nosa upp svampställena, så utgången från min sida sett är given.

Själv väntar jag tills den värsta hysterin gått över. Det är någon gång sent i augusti. Eller också ger jag upp totalt och köper en bunt kantareller från Estland på Hötorget!

Man ska förstås unna sin nästa det bästa och jag ligger redan i träning för att bli en bättre människa. Kanske nästa år!

Skolan har lov

Är den kommunala skolpolitiken bra eller dålig? Ja, den politiska oppositionen har sin bild klar - sämre kan det inte bli! Men jag undrar om bilden verkligen stämmer.

Det är helt klart att vi alltid måste arbeta på att stärka skolan! Vi måste ta nya hänsyn, eftersom vår omvärld förändras - ibland från en dag till en annan. För den sakens skull behöver vi inte bli opportunister! I skolan finns behov som vi bara inte får glömma. Det gäller de barn som behöver skolans stöd mer än alla andra. De är många och de har olika behov. Där är de med talsvårigheter, de med funktionshinder, de som har svårt att komma in i gruppen, de som är ensamma av olika anledningar. Politikens uppgift är att se till att resurserna verkligen används rätt.

Populära skolor arbetar mycket med sång, musik, dans och rörelse. Regeringen har ju gett klartecken för elitsatsningar och profileringar. I vår kommun har vi profil-klasser både i musik och idrott. Men det ska vara breda satsningar så att sången, musiken, dansen, teatern, konsten blir allas egendom. Kulturarbetet i skolan ska utvecklas i samspel med alla som går i skolan och deras föräldrar. Ingen nämnd och ingen glömd!

Bistånd eller stöd till Iran?

Politiken är fylld av risker och risktagande. Ibland är riskerna av mer efemär karaktär: Avgå eller inte? Ibland handlar riskerna om liv och död. Så är det i diktaturer som till exempel Iran.

I vårt land är vi vana vid att kunna säga väldigt mycket utan att det får andra konsekvenser än att vi blir obekväma i det egna partiet. Vi riskerar ändå inte livet. I Iran har medborgarna deltagit i val, där omfattande fusk förekommit. De som protesterat mot ett sådant brott mot demokratins spelregler skjuts ner och dödas. Det saknas varje form av proportionalitet mellan handling och konsekvens. Inte bara det - varje människa har rätt till sitt liv. I Iran har denna mänskliga rättighet på det grövsta kränkts av de styrande, av dem som anser sig valda av folket i ett "demokratiskt" val.

Hur stöder vi i vårt land då bäst dem som riskerar livet för de mänskliga rättigheterna till liv och frihet, bland annat yttrandefrihet? Birgitta Ohlsson har rätt när hon säger att opinionsmässigt har möjligheterna till stöd aldrig varit större än nu. Mer tveksamt är att knyta stödet till svensk biståndspolitik, som har helt andra mål. Birgitta Ohlssons engagemang är stort och övertygande och värt all respekt. Jag menar också att vi ekonomiskt skulle kunna bistå människor som kämpar mot diktaturer, men stödet ska inte kopplas till biståndspolitiken. Stödet bör ha helt egna former och strategier.

Almedalen

Nu har jag varit i Almedalen. Vi lyckades hitta en skön mix av samtal, mingel, information och ledighet. Jag måste säga att kvaliteten på de seminarier jag valde var skiftande. Bäst var nog de tillfälliga samtal man hamnade i på gatan med folk som bar tröjor med deviser som Ridsport ska vara friskvård eller med Lärarförbundet om kampanjen Låt inte barnen betala krisen.

Gudrun Schyman slet i ensamt majestät nere på torget vid hamnen. På det sättet är hon imponerande. Hon ger inte upp i första taget! Men det är ingen tvekan om att kvinnorörelsen behövs. Inte minst tydligt blev det under den talarstafett som kvinnojouren ROKS höll på tisdagsförmiddagen. Temat var fruimporten, det vill säga handel med kvinnor,särskilt från asiatiska länder. Vi ser dessa fruar ibland på ICA, det omaka paret, en äldre, grov man och en thailändsk kvinna med bortvänd blick. Som kommunpolitiker är det viktigt att inte blunda för de signaler hon sänder. Vi måste bli bättre på att ta reda på mer om hur kvinnorna i den egna kommunen har det.

Västsvenska Industri - och Handelskammaren hade informativa och bra program genomgående, särskilt vad gäller miljömålen. Äntligen blev målet 30 Twh begripligt när det sattes i relation till antalet vindkraftverk! Att våg- och vindkraft är en framtida industrigren blev tydligt under tisdagens seminarium. Handelskammaren intervjuade också Erik Ullenhag inför Folkpartiets kväll i själva Almedalen. Han var betydligt bättre i sitt sätt att presentera Folkpartiets politik än Jan Björklund med sina slitna anekdoter.

Lite vid sidan av själva politiken invigdes en väktargång i ett av tornen i muren. Maud Olofsson invigde, men det var museichefens ord som vägde tyngst. Själva projektet är utmanande, inte på flera hundra år har någon byggt något i muren. Nu har det skett för att vi ska förstå hur muren användes. I Visby är historien på det sättet mer levande än någon annanstans. Muséet på Gotland är ett länsmuseum och är drivande i hur vi hanterar vårt historiska arv.

Almedalsveckan är ett intressant fenomen, en slags politikens cat-walk. Och varför inte!