Är hemma efter två veckor i Egypten. Vi kom hem den 27 januari, en dag efter "Vredens dag", då upproret mot Mubarak eskalerade.
Under vår kryssning på Nilen tänkte jag flera gånger på 1800-talets kolonialherrar i sina khakikostymer. Vi blev lika uppassade som på den tiden. Annat som jag reagerade på var alla utvärderingar. Varje utflykt som vi gjorde från Hurdagha utvärderades i ett papper, där man skulle fylla i frågor om säkerheten. Överallt vakter eller kanske var de civilklädda poliser. Till och med på den sandiga bad-och utflyktsön Mahmaya mitt ute i Röda Havet fanns en kur med poliser. Poliserna dök upp där man minst av allt anade det.
Jag satt på det trånga akterdäcket på M/S Glory och båten gled långsamt fram nerför Nilen. Plötsligt tränger sig en polis med sin kalaschnikov i handen fram bakom mig och försvinner ner i båtens under innandöme. Obehaget har inte försvunnit än.
Vi såg bara en handfull kvinnor under två veckor. De finns inte! Manssamhället är totalt! Utefter Nilens stränder såg vi fattiga bönder som vaktade en eller två kor. I Hurghada var 40% av alla byggnader bara gigantiska skal, tänkta som hotell, oavslutade av brist på kapital. Hela stan var bara hotell. En liten strand var allmän badplats för invånarna - resten privata badplatser inom hotellområdena för turisterna.
Unga människor i ett gammalt samhälle kämpar för sin frihet. Ovissheten vad som väntar är stor. Vad händer med Egyptens ca 83 miljoner invånare? Blir Egypten en fundamentalistisk islamisk stat eller en modern demokrati?
