För mer än sextio år sedan skrev Jan Fridegård berättelsen Porten kallas trång.
Porten kallas trång är en roman som gestaltar sorgeprocessen. Var och en som förlorat en nära anhörig kan känna igen sig i boken. Hur hemmet blir stilla, inte tyst, utan just stilla. Berättelsen handlar om en änka som måste sälja sitt torp på auktion. Hon hamnar i stället på fattighuset.
En hel del i berättelsen är tänkvärt också för moderna politiker med sociala uppdrag. I politiken har vi all anledning att tänka på hur vi talar om äldreboende, äldres behov av bistånd, deras förmenta behov, som vi inte vet så mycket om. För den som behöver tiger. Ändå har äldre idag förstås materiellt mycket, mycket bättre än på 1950-talet. Men människors känslor är desamma:
"Hon snörflade till när hon tänkte på fattiggården där två till fyra gummor fick dela rum. Och den som var morskast måste hjälpa de andra som inte kunde ta vara på sig själva, som dom sa i radio när någon försvunnit. Tänk om hon fått stanna i stugan. Hon kunde väva och virka , ja , hon kunde nog göra ett och annat utedagsverke i andtiden om det kom an på det. Hon hade inte fyllt sjuttiofem år ännu." (s 24)
När mannen dog fick han kyrklig begravning. Eftersom änkan dog på fattighuset saknade hon denna rätt. Tack vare en ung präst och en invandrad klockare med andra värderingar än de svenska om äldre fick änkan ändå till slut kyrklig begravning:
"Alltså hade de utgått ifrån att änkan skulle rakt in i kyrkan..... De förstod väl inte hur djupt änkan sjunkit i värde sedan hon tagits om hand av kommunala myndigheter.....Den blåögda svenskprästen mötte flyktingklockarens tunga blick....Prästen såg att klockaren inte tänkte gå från den vanliga ordningen." (s 251)
Jan Fridegård är den modernaste författare jag läst på länge - låna Porten kallas trång på biblioteket!
