Låt bli mina svampställen!

Ibland blir jag väldigt egoistisk, mer än annars. I vissa lägen vill jag stoppa nyhetsflödet och nu har det hänt igen. Tidningarna talar om att skogarna är fulla av svamp. Skriverierna får till följd att skogen utanför min veranda invaderas av lystna svampplockare. Men inte bara det. De parkerar sina bilar intill mitt staket, kastar skräp i skogen och hittar förstås alla ställen med svamp. Några har hundar som är dresserade att nosa upp svampställena, så utgången från min sida sett är given.

Själv väntar jag tills den värsta hysterin gått över. Det är någon gång sent i augusti. Eller också ger jag upp totalt och köper en bunt kantareller från Estland på Hötorget!

Man ska förstås unna sin nästa det bästa och jag ligger redan i träning för att bli en bättre människa. Kanske nästa år!

Skolan har lov

Är den kommunala skolpolitiken bra eller dålig? Ja, den politiska oppositionen har sin bild klar - sämre kan det inte bli! Men jag undrar om bilden verkligen stämmer.

Det är helt klart att vi alltid måste arbeta på att stärka skolan! Vi måste ta nya hänsyn, eftersom vår omvärld förändras - ibland från en dag till en annan. För den sakens skull behöver vi inte bli opportunister! I skolan finns behov som vi bara inte får glömma. Det gäller de barn som behöver skolans stöd mer än alla andra. De är många och de har olika behov. Där är de med talsvårigheter, de med funktionshinder, de som har svårt att komma in i gruppen, de som är ensamma av olika anledningar. Politikens uppgift är att se till att resurserna verkligen används rätt.

Populära skolor arbetar mycket med sång, musik, dans och rörelse. Regeringen har ju gett klartecken för elitsatsningar och profileringar. I vår kommun har vi profil-klasser både i musik och idrott. Men det ska vara breda satsningar så att sången, musiken, dansen, teatern, konsten blir allas egendom. Kulturarbetet i skolan ska utvecklas i samspel med alla som går i skolan och deras föräldrar. Ingen nämnd och ingen glömd!

Bistånd eller stöd till Iran?

Politiken är fylld av risker och risktagande. Ibland är riskerna av mer efemär karaktär: Avgå eller inte? Ibland handlar riskerna om liv och död. Så är det i diktaturer som till exempel Iran.

I vårt land är vi vana vid att kunna säga väldigt mycket utan att det får andra konsekvenser än att vi blir obekväma i det egna partiet. Vi riskerar ändå inte livet. I Iran har medborgarna deltagit i val, där omfattande fusk förekommit. De som protesterat mot ett sådant brott mot demokratins spelregler skjuts ner och dödas. Det saknas varje form av proportionalitet mellan handling och konsekvens. Inte bara det - varje människa har rätt till sitt liv. I Iran har denna mänskliga rättighet på det grövsta kränkts av de styrande, av dem som anser sig valda av folket i ett "demokratiskt" val.

Hur stöder vi i vårt land då bäst dem som riskerar livet för de mänskliga rättigheterna till liv och frihet, bland annat yttrandefrihet? Birgitta Ohlsson har rätt när hon säger att opinionsmässigt har möjligheterna till stöd aldrig varit större än nu. Mer tveksamt är att knyta stödet till svensk biståndspolitik, som har helt andra mål. Birgitta Ohlssons engagemang är stort och övertygande och värt all respekt. Jag menar också att vi ekonomiskt skulle kunna bistå människor som kämpar mot diktaturer, men stödet ska inte kopplas till biståndspolitiken. Stödet bör ha helt egna former och strategier.

Almedalen

Nu har jag varit i Almedalen. Vi lyckades hitta en skön mix av samtal, mingel, information och ledighet. Jag måste säga att kvaliteten på de seminarier jag valde var skiftande. Bäst var nog de tillfälliga samtal man hamnade i på gatan med folk som bar tröjor med deviser som Ridsport ska vara friskvård eller med Lärarförbundet om kampanjen Låt inte barnen betala krisen.

Gudrun Schyman slet i ensamt majestät nere på torget vid hamnen. På det sättet är hon imponerande. Hon ger inte upp i första taget! Men det är ingen tvekan om att kvinnorörelsen behövs. Inte minst tydligt blev det under den talarstafett som kvinnojouren ROKS höll på tisdagsförmiddagen. Temat var fruimporten, det vill säga handel med kvinnor,särskilt från asiatiska länder. Vi ser dessa fruar ibland på ICA, det omaka paret, en äldre, grov man och en thailändsk kvinna med bortvänd blick. Som kommunpolitiker är det viktigt att inte blunda för de signaler hon sänder. Vi måste bli bättre på att ta reda på mer om hur kvinnorna i den egna kommunen har det.

Västsvenska Industri - och Handelskammaren hade informativa och bra program genomgående, särskilt vad gäller miljömålen. Äntligen blev målet 30 Twh begripligt när det sattes i relation till antalet vindkraftverk! Att våg- och vindkraft är en framtida industrigren blev tydligt under tisdagens seminarium. Handelskammaren intervjuade också Erik Ullenhag inför Folkpartiets kväll i själva Almedalen. Han var betydligt bättre i sitt sätt att presentera Folkpartiets politik än Jan Björklund med sina slitna anekdoter.

Lite vid sidan av själva politiken invigdes en väktargång i ett av tornen i muren. Maud Olofsson invigde, men det var museichefens ord som vägde tyngst. Själva projektet är utmanande, inte på flera hundra år har någon byggt något i muren. Nu har det skett för att vi ska förstå hur muren användes. I Visby är historien på det sättet mer levande än någon annanstans. Muséet på Gotland är ett länsmuseum och är drivande i hur vi hanterar vårt historiska arv.

Almedalsveckan är ett intressant fenomen, en slags politikens cat-walk. Och varför inte!