Politiken är fylld av risker och risktagande. Ibland är riskerna av mer efemär karaktär: Avgå eller inte? Ibland handlar riskerna om liv och död. Så är det i diktaturer som till exempel Iran.
I vårt land är vi vana vid att kunna säga väldigt mycket utan att det får andra konsekvenser än att vi blir obekväma i det egna partiet. Vi riskerar ändå inte livet. I Iran har medborgarna deltagit i val, där omfattande fusk förekommit. De som protesterat mot ett sådant brott mot demokratins spelregler skjuts ner och dödas. Det saknas varje form av proportionalitet mellan handling och konsekvens. Inte bara det - varje människa har rätt till sitt liv. I Iran har denna mänskliga rättighet på det grövsta kränkts av de styrande, av dem som anser sig valda av folket i ett "demokratiskt" val.
Hur stöder vi i vårt land då bäst dem som riskerar livet för de mänskliga rättigheterna till liv och frihet, bland annat yttrandefrihet? Birgitta Ohlsson har rätt när hon säger att opinionsmässigt har möjligheterna till stöd aldrig varit större än nu. Mer tveksamt är att knyta stödet till svensk biståndspolitik, som har helt andra mål. Birgitta Ohlssons engagemang är stort och övertygande och värt all respekt. Jag menar också att vi ekonomiskt skulle kunna bistå människor som kämpar mot diktaturer, men stödet ska inte kopplas till biståndspolitiken. Stödet bör ha helt egna former och strategier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar