Jag brukar ha ett stearinljus i köksfönstret för att lysa upp de mörka morgnarna. Nästan alla i min radhuslänga har ljus i sina fönster och det behövs verkligen nu när mörkret kommer allt tidigare. Igår fick jag veta att en liten släkting till oss har fått diagnosen Aspberger. Det är en liten trevlig och pigg unge, vi har ofta skrattat åt hans lillgamla sätt, men jag har aldrig tänkt tanken att det skulle vara något "fel" på honom. Nu har han fått en diagnos med allt vad det innebär.
Sist jag hörde talas om honom var föräldrarna stolta över att han fått plats i musikskolan i den kommun där han bor. Inte vet jag hur det går nu. Måste han sluta musikklassen? Kan musikklassen ta hand om hans speciella begåvning eller slukas han av särskolan?
Just igår var jag på gymnasiesärkolan i Tyresö. Där finns så mycket ljus, kunskap och förståelse, men där är det också så att alla med funktionshinder är blandade. Och inga är så medvetna om att de är "sär" som de som går på "sär". På särvux förklarar de vuxna eleverna att de inte är som andra, på gymnasiesärskolan vill eleverna gömma sig bakom fördragna gardiner. Kloka lärare hjälper dem att ha fönstren öppna och stöder eleverna i kontakten med de andra i skolan.
Jag hoppas att den här lilla pojken med sin nya "diagnos" ska omfattas av osjälvisk kärlek, ljus och värme.
Det gör inget om ljusräkningen ökar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar