Rödgrön taktik om skolan

En gång var Komvux i Tyresö känt långt utanför kommunens gränser. Själv åkte jag hit för att göra studiebesök. Sen hände något och som en stucken ballong gick luften ur. En styrelse tillsattes i det läget för att styra upp verksamheten och styrelsen blev sen en nämnd för arbetsmarknad och vuxenutbildning.

Så kom gymnasiet till nämnden och arbetsmarknadsnämnden blev gymnasie -och arbetsmarknadsnämnd. Då ändrade nämnden karaktär. Mest intressant är hur till synes enkla skolfrågor visar sig vara av hög kommunalpolitisk dignitet. En av de mest dramatiska frågorna är nu till min förvåning den remiss som varje kommun skickar till Skolinspektionen. Skolinspektionen vill veta hur kommunen ställer sig till friskolor, som ansökt om tillstånd. Det är en ren formalitet att svara på remissen. Men varje år blir det enkla svaret i gymnasie -och arbetsmarknadsnämnden till värsta dramaturgin. Två år i rad har ett enkelt svar till Skolinspektionen - nej, vi har ingenting emot att friskolor etablerar sig här - blivit en het politisk potatis.

Tragiskt nog blev oppositionens beslut i år att inte delta i beslutet på remiss till Skolinspektionen. Oppositionen deltog inte heller i ett annat beslut som rörde omvärldsanalysen i kommunplanen.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som mer långsiktigt händer om politiker sätter i system att inte delta i beslut. Effekten blir ju faktiskt att just de krafter som de vill mota i stället får fritt spelrum. Att lägga sig platt för motståndaren kan omöjligt vara en framgångsfaktor för något parti, vare sig det gäller majoritet eller opposition. Om det är ett sätt att två sina händer så är det en lika tveksam metod. Det man inte går emot är man för.

Det vi ser är en intressant trend i politiken. Men i ett mer övergripande och längre perspektiv är avståendet problematiskt. Att avstå från att delta i beslut är verkligen värt ett eget studium. Historiskt sett är det just så som riktigt onda krafter får fritt spelrum.

Stå upp för judarna i Malmö

I Malmö går judarna i små grupper med kippa och davidsstjärna i tysta demonstrationer. De demonstrerar mot antisemitismen som brer ut sig särskilt i Malmö . Läget är svårare än jag egentligen kan ta in. På Kvalitetsmässan i Göteborg i år lyssnade jag på Erik Ullenhag som talade på ett seminarium om minoriteter i Sverige. Där fanns också representanter för judiska församlingen. Att Erik Ullenhag har deras förtroende var mycket tydligt. Men jag fattade inte ens då hur allvarligt läget är. Först i dag när jag gav mig tid att läsa Paulina Neudings krönika i Svenska Dagbladet förstod jag.

Människor i 2000-talets Sverige är så rädda för förföljelse för sin religions skull att de inte längre vågar visa vilka de är. När de går på gatan spottar folk på dem. Judarna är utsatta för hatbrott.

Hat är vår största fiende. Hatets grund är förakt för andra. Låt oss börja med att bekämpa hatet i vår närhet som i Malmö eller i Göteborg eller Stockholm eller var helst vi möter dess uttryck - tydligt eller dolt. Tillåt inte hatet sticka upp.