Skolorna i min kommun deltar i brukarundersökning. Den kallas för Pilen och resultatet har just dumpit ner i e-postlådan. Alarmerande låga siffror för "arbetsro under lektionerna". Stöket finns redan i årskurs 5. De eleverna är 10-11 år.
Nu öppnar jag upp för alla tyckare. Någon kommer att skylla på dåliga lärare, andra anser att det fattas lärare, några tycker det ska vara hårdare tag och så vidare i all oändlighet. Men faktum kvarstår. Vem vill skicka barn till skolor där det inte är arbetsro på lektionerna?
På DN. Debatt den 6 april skriver generalsekreteraren för BRIS (Barnens rätt i samhället), Göran Harnesk, att skolhälsovården brister. Det är särskilt påtagligt vad gäller flickorna på högstadiet, de som inte når målen, bara känner kraven utan kunna uppfylla dem. Om de dessutom har en mörk social situation drabbas de av ångest, skolkar och mobbar eller mobbas. Göran Harnesk menar att en orsak till att så många far riktigt illa i skolan är nedrustningen av skolhälsovården. Det finns ingen vuxen att vända sig till i skolan med problem av mer personligt och socialt slag.
Trist nog menar han också att "...Jan Björklunds (FP) förslag på ny skollag (bygger på)bestraffningar, inte stödjande åtgärder..." Rent generellt har hela skoldebatten sedan Björklund tog tag i skolan varit svartvit. Det är som jag ser en ödesdiger missuppfattning, som har samband med bredden bland alla som har kontakt med skolan: elever, föräldrar, äldre generationer. Varje individ har sin upplevelse och sin erfarenhet och generaliserar utifrån det privata. De enda som trist nog är tysta är lärare och skolledare, de som skulle kunna generalisera utifrån ett mer professionellt perspektiv.
Jag menar att vi måste få skoldebatt som tar hänsyn till att lag är lag och stödjande metoder är stöd. Bådadera behövs. Vi måste komma tillrätta med bristande arbetsro och vi ska till varje pris stödja varje elev som behöver stöd. Men jag är alldeles övertygad om att både lag och stöd behövs i förening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar