Deltog i ett seminarium häromdagen med ett femtiotal deltagare i varierande åldrar. Under lunchen pratar jag med min bordsgranne om taxor och avgifter i äldreomsorgen. Plötsligt hör jag: "Men du träffar ju många äldre, så du vet väl vad de tycker." Jag hittade inget svar. Jag försökte tänka efter vilka jag träffar. Jag såg min gata framför mig - i båda ändarna bor det personer som är pensionerade från sina arbeten, men en har tagit nytt jobb en dag i veckan på en förskola inne i stan. Mitt i husraden bor en barnfamilj och en annan yrkesverksam familj med många barnbarn. I ett av husen finns en familj med barn på gymnasiet.
Mitt fritidsintresse är ridning och där finns alla åldrar. Mest rider jag ut med personer som är i 35-45-årsåldern. I styrelsen för samfälligheten är det någon äldre och andra som är kanske cirka 30 - 45 år. I det politiska arbetet finns en sned åldersfördelning, som jag förstås bidrar till. Men den gruppen skiljer sig från de jag träffar i mitt privata liv.
Ja, jag är både gammal, äldre och åldring, men jag är ovanligt lyckligt lottad som fortfarande kan träffa människor av varierande åldrar. Jag har ingen förståelse för kategoriboende typ seniorbostäder för 55+ I framtiden kommer de att försvinna - det är min fasta övertygelse. Vem vill ha ett åldershomogent samhälle?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar