Det reella politiska livet består till 50 procent av sammanträden, 30 procent av möten med medmänniskor samt 20 procent av läsning. Man lär sig rätt mycket om det mänskliga både hos sig själv och andra.
Intressantast är ledarknepen. En del av knepen är sådana som jag sett i skolan. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv utnyttjade dem tills jag en dag fann dem ohållbara. Ett klassiskt exempel: En klass får en vikarie, som intresserat lyssnar på klassens klagomål på den ordinarie läraren. Hon bygger under kritiken och framstår själv som oändligt lyckosam. Hur det egentligen står till med legitimiteten är en annan fråga.
Jag vet inte hur ofta jag på alla möten jag deltagit i på samma sätt hört företrädare kritiseras. Ja, men det var ju X, nu är det annorlunda! Hindret var Y, men nu är Y borta! Så är det inte längre, W var en riktig propp! Det värsta i kråksången är att de som nu nedvärderar sina föregångare en gång själva blir utsatta för samma process.
Poängen är att en bra ledare lever på egna meriter och kan kosta på sig att vara generös mot sina föregångare!
Ord på vägen till Bertil, som är nästa generation i toppen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar