Normalt har jag lätt för att tycka något. Jag har däremot svårt att hitta ord för det förfärliga som hänt de sista dagarna i Norge. Dådet i Oslo var så infernaliskt och kallblodigt, att hur jag än uttrycker mig, så hamnar jag i rena plattityder. Minnesbilder från dessa dagar är Jens Stoltenbergs uppträdande, hans lugn och hans medkänsla. Dess motsats är det ytterligt obehagliga och dryga leende som man såg hos Anders Dreivik när han fördes till häktesförhandlingarna.
Under den tid som har gått sedan valet i vårt land har vi diskuterat hur vi förhåller oss till extremismen. Utesluta/undvika eller ta debatten? Att leva i ett samhälle där vi kan säga vår mening fritt utan risk för repressalier är en grundläggande mänsklig rättighet. Det ligger ett stort ansvar hos de politiskt aktiva att hävda denna rätt.
De viktigaste reaktionerna på webben, i radio och TV har handlat om att vi fortsatt - utan att för den skull vara godtrogna - värnar om det öppna samhället. De har också handlat om kärlek. Jens Stoltenberg citerade vid minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka en av ungdomarna på Utöya, som i en intervju med CNN sa: Om en enda man kan ha så mycket hat, hur mycket kärlek ska det då inte finnas hos alla andra.
Så klokt och moget uttryckt av en ung människa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar