Syvarnas ansvar och politikens!

Syvarna - studie-och yrkesvägledarna är den mest osynliga grupp vi har i den politiska verkligheten. Ändå är de nyckelpersoner i skolans värld. Om en syvare ger fel råd, är osäker i sin bedömning eller inte kan alla utbildningsvägar som finns får det närmast katastrofala följder för den enskilda eleven.

Katastrofens omfattning? Ja, elever som väljer fel program eller inriktning, måste gå ett år till. Året kallas det fjärde året.

Nu bidrar många yrkeskategorier till att elever väljer fel program och inriktning, både politiker, skolledare och syvare. Alltså måste vi gemensamt hitta bra lösningar på problemet med felval. Punkt 1: Synliggör studie-och yrkesvägledarna Punkt 2: Skapa ett tydligt regelverk där skäl för byte av program och inriktning anges. Punkt 3: Följ upp elevernas val i kvalitetsredovisningar.

Skolornas utbud är stort och näst intill oöverskådligt. Det kan både föräldrar och elever vittna om. Just därför måste vi ha höga krav på syvarnas kompetens och professionalitet. Ett sätt att mäta insatserna är att statistiskt följa antalet elever som klarar studierna på tre år.

Avslutningsvis: Jag har arbetat tillsammans med många syvare och vet vilken svår uppgift de har. Det jag nu pekar på är ett problem som vi måste lösa flera tillsammans: de dramatiskt ökade felvalen.

Utan bil och soptunna

En dag försvann bilnycklarna i sanden vid Khlong Khong. Där stod den blåa Toyotan med plats för fyra vuxna, barnstol, barnvagn och allt annat. Utanför stod vi med "allt annat.....". Trötta barn efter en dag i den thailändska solvärmen.

Vi tog två stycken tuc-tuc upp till huset vi hyrde. Under den kommande veckan blev det tuctuc i stället för bil. Vilken vinst! Den ljumma luften svepte omkring oss, dofterna var sensationella, hönor, tuppar utanför husen och alla på vespor, motorcyklar och cyklar kom nära. Vilken vinst att inte åka bil i onödan! Jag tänkte på vår infrastruktur hemma i Tyresö, alla rondeller, alla avfarter, alla parkeringar. Och jag förstår dem som tröttnar och flyttar utomlands.

På Koh Lanta finns en huvudväg. Utefter vägen står blåa vattentunnor, som inte är vattentunnor utan där la vi våra sopor. Kanske inte något att längta efter, men på Koh Lanta fungerade systemet. Ingen lukt, inget skräp runt omkring - förmodligen tömdes tunnorna flera gånger per dag. Jag tänkte på våra molucker, våra taxor, våra digra regelverk. De svenskar som bor på Koh Lanta har tröttnat och flyttat. Och jag tänker att vi borde leva enklare.

Igår googlade jag på Ulf Lanta Divers. Ulf Pettersson och hans fru Majbritt bröt upp 1998, sålde sina ägodelar, sa upp sig från välbetalda jobb och flyttade till Koh Lanta. Nu är de välkända, väletablerade och har ett vackert hus. Vi träffade fler svenskar som inte kan tänka sig att komma tillbaka. Det är synd. En uppgift för alla oss som lever här är att bidra till en värld som är värd att längta till.

Lilla Tyra längtar ändå hem."När tar dagarna slut?" frågade hon. Förskolan, pepparkakor, pannkakor är i alla fall bra här hemma!