Den desperation människor känner som förlorar sin försörjning är ofantlig. Reaktionerna är olika. Jag går in och studerar den amerikanska mäklarorganisationen Era:s sk listings. M finns med, men har inte haft någon försäljning sedan mars månad - ett halvt år utan ett öre på fickan. Pengar som skickas från släktingar räcker med nöd och näppe till två mål mat, ett på morgonen, ett på kvällen. Standard: fläskkotletter, ägg, lite kaffe, bröd, potatis.
När jag förstår hur svårt det är skickar jag lite mer än vanligt. Så kommer mailet från Plainfield den 20 september:
Hej! tack snalla har fatt en fruktansvard influensa igar, hoppas det snart gar over, kan knappt sta pa benen, forsoker att jobba hemmifran. Har pratat med U pa Skype....
Tack snalla och vi hors snart igen. M
Nytt mail två dagar senare: .... han hade akut leukemi och det fanns inget hopp alls. Han var i sista stadiet.....
Människors värdighet hänger så intimt ihop med jobbet: ... forsoker jobba hemmifran..." När jag inser det förstår jag också att vi måste förändra våra attityder och värderingar. Alltför många föraktas eller behandlas nedlåtande för att de är utan arbete, unga arbetslösa, pensionärer, invandrade. Självklart ska vi försörja oss själva, men inte ända in i döden.
I nämndmålen för gymnasie -och arbetsmarknadsnämnden har jag just ändrat en formulering och skrivit in "Ökad medvetenhet om alla människors lika värde.." Människans värde är större än social status, jobbstatus och rikedomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar