Ena dagen berättar nioåringen att det ska vara talangjakt i skolan - "och jag ska vinna!" Jag inser direkt katastrofens vidd. Det finns barn som är musikaliska, som kan sjunga och som är beundrade av alla, föräldrar, kompisar, släkten. Och det finns barn som gärna sjunger, showar hemma och drömmer, men som aldrig har ens skuggan av en chans i en talangjakt. Det finns nioåriga tjejer som tävlar i idrott och som alltid kommer sjua av sju tävlande. Som prövar allt från gymnastik till ridning utan att lyckas.
Drygt en vecka senare - ont i magen, vill inte gå till skolan. Går slutligen, men kollar klockan för att komma exakt till lektionen och slippa vara bland de andra på skolgården i väntan på att lektionen ska börja. Jag inser att talangjakten har startat, kamraterna har kanske (jag vet inte) tittat på varann och flinat. En dröm är krossad.
Visst ska skolan uppmärksamma begåvningarna, men inte på bekostnad av andra elever. Skolans allra svåraste uppgift är individualisering. Tiden är knapp, lärarna är stressade och eleverna kommer i kläm. Vem bryr sig om en förlorare?
Så får det inte vara. Jag tycker att skolan ska vara självkritisk och fråga sig: Vad vinner skolan på talangjakter?
Mitt svar är givet: ingenting!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar