Tjejerna och jobben

Jag har det senaste året träffat många stalltjejer som blivit arbetslösa. För en del har det löst sig. Jag känner en stalltjej som blev arbetslös i våras. Idag kör hon truck på ett lager, en annan arbetar på Lidl. De här tjejerna tänker jag på när vi i politiken analyserar statistik över arbetslösheten. Stalltjejerna, de som mockar, älskar hästar, har ont om pengar, men inte kan tänka sig andra alternativ tänker om idag. Och de får nya jobb.

De utnyttjar sin potential av praktiskt kunnande.

I den politiska nämnd där jag är vice ordförande, är oppositionen noga med att vi redovisar arbetslösheten fördelad mellan män och kvinnor. Och visst är det viktigt att följa vissa målgrupper mer än andra. Statistiken är naturligtvis inte säker, men den ger ändå signaler om obalanser. Men när jag ser på verkligheten för kvinnornas del är jag optimistisk. De här tjejerna i stallet är inte rädda för att ta i, de är tacksamma för alla chanser och de tar dem.

Den borgerliga alliansens arbetsmarknadspolitik har absolut rätt inriktning. Vi måste tänka okonventionellt och öka viljan till egenförsörjning. Frågan är vilka uppoffringar vi tvingas göra. Kanske är det mycket begärt att en småbarnsmamma i Skarpnäck ska jobba i Åre. Men om det enda jobb som finns i hennes bransch ligger i Åre är flytt det enda alternativet. Hon skulle kunna skola om sig. Men om hon just blivit klar med en flera år lång utbildning blir förslaget att omskola sig rena glaskrossen!

Livet blir aldrig detsamma under arbetslöshet. Självkänslan knäcks, familjer splittras, generationsmotsättningarna ökar. Striden om Las bidrar till ökade motsättningar mellan äldre och yngre. I min kommun tycker jag ändå att vi arbetar rationellt och bra. Vi dammsuger hela kommunen, vården, omsorgen och skolan efter nya jobb. De arbeten vi får fram tillsätts efter facklig överläggning - de som kommer in får ju inte tränga ut andra.

När jag ser att tjejerna i stallet får jobb är jag trots allt optimistisk inför framtiden. Jag ser fram mot den dag när jag inte längre behöver gå ner till tobaksaffären och via Western Union skicka en check till min utfattiga och skuldsatta bror i New Jersey. Om han inte förlorar förståndet så kommer nog bättre tider även där.

Hur ska partierna nå ut till de unga?

Alla politiker frågar sig bekymrat hur man ska nå förstagångsväljarna. Ingen vet och alla oroar sig inför valet 2010.

Personligen har jag alltid röstat - inte alltid på samma parti. Hur jag röstade när jag var i tjugoårsåldern berodde på världshändelserna. Vi uppfattade nog inrikespolitiken som rätt träig. Ibland röstade man av ren skrämsel. Vi ville ta bort hoten, längtade efter fred, ville att fattiga människor i andra länder skulle slippa lidande, vi hatade våld och övergrepp. Våra ställningstaganden var internationella. Det fanns också hatobjekt inrikespolitiskt. Många hatade skolan, andra protesterade mot värnplikten.

Idag har vi andra perspektiv, andra observationspunkter. Polisen, försvaret, skolan, USA är inte längre de politiska huvudmotståndarna. De har ersatts av fattigdom, arbetslöshet, svenska soldater i Afghanistan, upploppen i Rosengård, ungdomsvåld. Många unga lägger sitt engagemang i Greenpeace och engagerar sig i klimatfrågorna. Politiken lyckas inte fånga ungdomar, eftersom ungdomsupproret inte hör till politikens innersta kärna. Däremot lyckas skolan med det som politiken misslyckas med. En skola som Globala gymnasiet har bara med sitt namn en stark dragningskraft.

Den som vill arbeta mot krig och våld engagerar sig nog inte politiskt utan i organisationer som är på plats eller väljer skolor och utbildningar som tar hand om och utvecklar det personliga engagemanget. Om partierna ska nå ut till de unga måste de absolut se självkritiskt på det egna partiet och höja blicken mot dem som lyckas.

Tro och politik

Folkpartiet liberalerna står för frihet. Det betyder respekt för varje människas rätt att välja att tro och att välja att inte tro. Båda sidor måste rymmas i ett parti oberoende av vilken grund kyrkan står på.

Ideologiskt accepterar inte frisinnade den svenska statskyrkomodellen. Det beror på att man anser att tron på Gud är varje människas personliga ensak. Där har staten ingenting att göra. Rent historiskt har statskyrkan också agerat med tvång och auktoritära ingrepp i människors liv och vardag.

De frisinnade gick ihop redan under 1800-talet. De revolterade mot det religiösa förtrycket. Just i år är det 60 år sedan Wilhelm Moberg gav ut romanen Utvandrarna. Bönderna från Ljuders socken i Småland flyr över Atlanten mot friheten. De förvånas över den religiösa mångfalden när de väl har slagit sig ner i Amerika. De vågar inte ens döpa sina barn, för de vet inte vilken församling de ska välja!

Tyvärr är det inte så helt och fullt med religiös tolerans i det vardagliga politiska livet ens i vår egen tid. Särskilt illa far ibland liberaler som tillhör svenska kyrkan. Därför blev jag lättad över senaste numret av den liberala tidskriften NU, som tydligt markerar att Folkpartiet centralt respekterar varje individs rätt till tro eller inte tro! Tidningen ger till och med plats för annons om kyrkovalet i september.

Folkpartiet

Känsla är viktigt inte bara i politiken utan i alla möten mellan människor. Känsla inspirerar, men är svagt instrument i politiskt reformarbete.

I en starkt känslomättad artikel i tidningen NU riktad mot främst det egna partiet går en grupp liberaler till angrepp mot att Folkpartiet ställer krav på barn och ungdomar. Författarna har sina rötter i socialliberalismen, HBT –liberalismen, Liberal Mångfald och Liberati. Deras utgångspunkt är den hjälpbehövande individen. Det är inte liberalt, skriver gruppen, att ställa krav. Man frågar sig varför det inte är liberalt.

Konkret tar författarna avstånd från kriminalisering av barns och ungdomars handlingar. Det är hedervärt i sig. Det är lätt att instämma i tanken att barn ska återfå tilltron till vuxenvärlden. Liberalt är enligt författarna att ”fråga sig vad de här barnen kan behöva för hjälp..” Men sen, vad ska analysen leda till?

Vad är antiliberalt i att lagföra unga brottslingar? Eller sätta gränser? Under sommaren 2009 har vi på det mest påtagliga och tragiska sätt upplevt ung brottslighet i form av mord, brand och överfall. Sådana handlingar är kriminella. Ungdomar som utför dem är faktiskt brottslingar. Det tragiska är att de hamnar där de hamnat. Ännu mer tragiskt är att de blir fler samtidigt som vi letar efter effektiva verktyg att hjälpa dem. Ett sådant verktyg är att ställa krav på dem som aldrig har haft krav på sig, därför att vuxenvärlden fullständigt struntar i vad de gör.

Författarna har säkert fog för sin tro att barn och ungdomar är svikna av vuxenvärlden. Barn och ungdomar som stjäl,mördar, rånar, orsakar bränder och skadar andra har hamnat snett i livet av en eller annan orsak. De gör som de vill och känner för. De bestämmer själva över sina liv. Det är deras verklighet. Men de skördar offer och skadar samhället.Samtidigt förstör de sitt liv. Nog är det i mesigaste laget om Folkpartiet i ett sådant läge skulle nöja sig med att fråga vad barnen behöver. Många som lämnat den kriminella banan har vittnat om vad det betytt att en medmänniska sagt ifrån och ställt krav. Det som Liberati kallar pragmatisk liberalism vore förödande för många barn och ungdomar för lång tid framöver.

En annan fråga som berörs i artikeln är sprutbytesprogram. Genom att inte främja sprutbytesprogram hindrar, skriver gruppen, Folkpartiet Liberalerna ”dessa människor…att själva bestämma och förverkliga sina liv.” Ja, kanske är det så. Ändå är sammanhanget lite diffust. Jag är övertygad om att rena sprutor minskar risken för smitta, men jag tror inte att det har ett dugg att göra med hur individen förverkligar sitt liv. Deras val är redan gjort.

Sist - Liberati, ett nätverk som anser sig vara mer i tiden än andra i Folkpartiet. Pragmatiska liberaler är privata, firar födelsedagen på krogen och anser sig vara mer förändringsbenägna än andra. På den grunden vilar rädslan för att Folkpartiet ska förknippas med krav. Jag menar att krav är mod i tid som är så känslosam, så privat och så individuell som 2000-talet.