Alla politiker frågar sig bekymrat hur man ska nå förstagångsväljarna. Ingen vet och alla oroar sig inför valet 2010.
Personligen har jag alltid röstat - inte alltid på samma parti. Hur jag röstade när jag var i tjugoårsåldern berodde på världshändelserna. Vi uppfattade nog inrikespolitiken som rätt träig. Ibland röstade man av ren skrämsel. Vi ville ta bort hoten, längtade efter fred, ville att fattiga människor i andra länder skulle slippa lidande, vi hatade våld och övergrepp. Våra ställningstaganden var internationella. Det fanns också hatobjekt inrikespolitiskt. Många hatade skolan, andra protesterade mot värnplikten.
Idag har vi andra perspektiv, andra observationspunkter. Polisen, försvaret, skolan, USA är inte längre de politiska huvudmotståndarna. De har ersatts av fattigdom, arbetslöshet, svenska soldater i Afghanistan, upploppen i Rosengård, ungdomsvåld. Många unga lägger sitt engagemang i Greenpeace och engagerar sig i klimatfrågorna. Politiken lyckas inte fånga ungdomar, eftersom ungdomsupproret inte hör till politikens innersta kärna. Däremot lyckas skolan med det som politiken misslyckas med. En skola som Globala gymnasiet har bara med sitt namn en stark dragningskraft.
Den som vill arbeta mot krig och våld engagerar sig nog inte politiskt utan i organisationer som är på plats eller väljer skolor och utbildningar som tar hand om och utvecklar det personliga engagemanget. Om partierna ska nå ut till de unga måste de absolut se självkritiskt på det egna partiet och höja blicken mot dem som lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar