Vargen är inte vanlig längre i Sverige, men debatten om dess fortsatta utbredning är häftig.
Vargen har samma historia som vildsvinen.
Vildsvin hotar inte tamdjur, men orsakar stora skador på grödorna. De bökar upp jorden på stora arealer. De är många och har förökat sig av misstag. I början på 1970-talet hade ägaren till Åda gård i Trosa ett hägn med vildsvin. På gården fanns en butik som sålde vildsvinskotletter mm. Det var ett försök att skapa lönsamhet i ett jordbruk, som gav allt mindre avkastning.
Men några svin tog sig ur hägnet och förökade sig. En sugga kan få åtta kultingar och hon föder under hela året. Nu är vildsvinen en plåga i Tullgarnstrakten. Och hägnet är för länge sedan borta - där finns nu en golfbana och avstyckade villatomter.
Så kan det gå. Rent historiskt har det funnits vildsvin i Sverige i tiotusen år. Problemen med dem gjorde att de utrotades efter hand, för att så småningom dyka upp inte för att säkra den biologiska mångfalden utan som delikatess. Jakten på dem orsakar ingen folkstorm.
Idag vankar ett tjugotal bufflar (bison) omkring i de gamla kohagarna i Vagnhärad. De är på samma sätt ett försök att hålla liv i landsbygden. En buffel väger minst 600 -700 kg. Precis som vargen och vildsvinet är de flockdjur. Är de om hundra år en art som vi värnar för den biologiska mångfaldens skull? Vad händer om de kommer ur sitt hägn?
Vi tar parti för den ena arten, men inte för den andra. Vad som styr oss är en fråga som vi borde analysera mer på djupet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar