Barn är alltid lojala mot sina föräldrar. På samma sätt som barnen försvarar föräldrar också sina barn. Ibland blir försvaret ett hinder. Barnet stör, bråkar, mobbar andra. Klagomålen blir utan effekt. Föräldrar är liksom blinda för barnens fel eller vill inte erkänna dem. Skolan larmar, andra föräldrar klagar, men förändringarna uteblir.
Jan Björklund har ett starkt engagemang för skolan och han är verkligen beredd att göra allt för skapa en trygg skolmiljö för alla barn. I strategin ingå att öka föräldrarnas engagemang. Helt rätt - alldeles för många barn måste klara sig utan stöd från föräldrarna, oavsett social status eller inkomst.
Jag tänker på en mamma som jag såg i en av Lidls butiker. Hon hade en son, som såg ut att var i 5-årsåldern. Sonen for omkring som ett torrt skinn i butiken med napp i munnnen. Mamman sa till lite lamt utan effekt. Hon handlade pizza, men sonen tyckte inte att det var rätt sort. Det blev en lång diskussion i kassan. Helt tydligt var mamman slav under sin 5-åring. Om två år går han i ettan.
Visst kan den mamman tvingas till skolan, men problemet ligger inte där. Dessvärre. Jag skulle verkligen önska att hotfulla och stökiga elever blir mjuka och skötsamma med mamma eller pappa/vårdnadshavare i klassrummet. Så neklet är det nog inte. I stället råkar föräldrarna illa ut. Deras oförmåga blir offentlig. Av det skälet är jag tveksam till tvånget i Jan Björklunds förslag.
Jag respekterar verkligen Jans vilja att komma till rätta med oro och bråk i skolan. Jag respekterar också viljan att utveckla föräldrarollen. Men jag tror verkligen inte på tvång i detta sammanhang - så mycket folkpartist är jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar