Jag är äldre. Jag är berörd av diskussionerna om äldres rätt. Jag ska få komma ut en gång i veckan eller om det nu var en gång per dag, jag ska få dricka ett glas vin om jag vill (får jag dricka två?). Om några år uppnår jag den magiska gräns då socialdemokraterna medger förenklad biståndsbedömning. Då får jag billig städning.
På mitt boende får jag sjunga.
En dam som skulle gå i pension kom fram till Folkpartiets bokbord i centrum i förra veckan. Hon talade med låg röst och hade frågor om pensionen. Jag frågade henne om hon oroade sig. "Ja", sa hon. Den oron är värd att tas på allvar.
Hennes oro handlar inte bara om ekonomi. Hennes oro handlar också om hur hon ska klara utanförskapet, att inte bli sedd, att bli klappad på axeln.
Vi som har politiska uppdrag gör redan mycket för att ändra lagstiftning, förändra villkoren för dem som står utanför arbetsmarknaden. Jag hoppas mycket på fortsatt borgerligt styre. Inte minst för de äldres skull. I Folkpartiet finns en tilltro till äldre som jag gillar. Den finns både hos partiledare och partisekreterare och inte minst hos Barbro Westerholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar