Cordelia Edvardsson, ett barn kom till Sverige

Det var egentligen inte förrän jag som turist besökte Auschwitz som vidden av hela förintelsen drabbade mig.

Mina minnen av judiska trosbekännare hör till mitt familjeliv. Ett var det här. På lördagarna tittade jag ut genom fönstret ner på St Paulsgatan där judarna samlades utanför synagogan. Det enda som syntes av synagogans interiör var en glimt av ljuskronorna, mystiskt och ogenomträngligt. Vi bodde på St Paulsgatan 10. Mitt emot låg synagogan i ett grått anonymt stenhus. Om judarnas historia och om förintelsen visste jag inte mycket.

Barnen i utrotningslägren beskrevs inte i historieböckerna. En av de icke beskrivna var Cordelia Edvardsson,
som räddades av Bernadottebussarna och kom som flykting till Sverige.

Här blev hon en känd och prisbelönt journalist, som också skrev om sin svåra tid i utrotningslägret:

"På morgonen, när fångarna föstes ut till sin första appell, hade alla tecken på deras tidigare existens försvunnit, men flickan lade märke till en kvarglömd pappersbit på barackens rensopade golv, mekaniskt böjde hon sig ner, tog upp den och vände på lappen. Det var hennes mors bild, moderns fotografi som hade följt flickan ända hit. Hennes vackra mor, som såg på dottern med en blick fylld av hjälplös kärlek och smärta. Då grät flickan som hon aldrig hade gråtit förr och aldrig skulle gråta igen; inte så."
( Bränt barn söker sig till elden 1984).

Över hela världen gråter barn som de aldrig gråtit förr och aldrig kommer att gråta igen. Några kommer till vårt land med sina familjer. Politiken väger kostnader mot flyktingarnas behov av skydd. Besluten  är svåra att fatta. Inriktningen måste vara att fatta beslut om mottagande av flyktingar på humanitär grund med historien som läromästare.

Cordelia Edvardsson var ett barn som kom till Sverige och fick en framtid.