I morse fick jag veta att Zakariya nu tillhör den stora gruppen gömda barn. Hur hans liv ser ut vet vi inte, bara att de psykiska påfrestningarna är större än någonsin. I vårt land, här och nu, ska alla ha rätt till liv och frihet. Det förvägras de gömda barnen. Ändå är deras alternativ bättre än utvisning till en oviss framtid. Värst drabbade är de ensamkommande flyktingbarnen.
Zakariyas liv som gömd är något helt annat än det hopp om en framtid som tog honom hit. Frågan är om det gömda livet är ett liv.
Jag känner stark sympati för alla som gör stora insatser för de gömda barnen. Jag anser att alla barn, även de gömda, ska ha rätt till skolgång. Jag kan förstå dem som på ideell basis engagerar sig i barnens öde.
Nu har vi vunnit lite tid för att ytterligare bearbeta Migrationsverket. Det finns mer tid att med stöd i barnkonventionen få Zakariyas avslag på ansökan om uppehållstillstånd prövat.
Vår lokaltidning ringde mig och frågade hur jag såg på handlingen att Zakariya håller sig gömd. Mitt svar blir att vi har lagar som vi måste följa.
Vi hade inte släppt Zakariya efter utvisningen. Vi hade följt upp vad som hänt honom. Är det naivt? Frågan är retorisk.
Nu går vi en annan väg. Arbetar på lagändringar, hävdar barnkonventionen, tar vara på kunskaper hos frivilligorganisationerna.
Mörkertalet är av naturliga skäl stort, men i regeringens utredning om rätt till skolgång för gömda barn uppges antalet efterlysta barn under 18 år vid årsskiftet 2006/07 vara mellan 1444 och 1820 barn.
Varje skolpolitiker har en skyldighet att aktivt arbeta för de gömda barnens rättigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar