"Det står en stalllukt kring makten.." skriver Anders Ehnmark i sin analys av Machiavelli (1986). Så var det på 1500-talet, så var det på 1940-talet. Än idag pågår en uppgörelse med de tyskar som inte tog avstånd från Hitler, som inte förstod och såg vad som pågick. Ett evigt dilemma är risken för medlöperi. Det ligger en risk i att ta ställning. Att inte ta ställning är mesigt och fegt. Så vad gör vi då?
Nu ser vi despotier falla och friheten hyllas. Men vi måste också förhålla oss till friheten.
Khadaffi kom till makten i kraft av sin karisma och lysande begåvning. Så förändras han och blir en modern envåldshärskare, som slutligen störtas. I en lysande artikel i DN häromdagen (26/2) analyserade Nathan Shachar Khadaffis väg mot undergången: "Mannen som varit en mästare i att rycka med och inspirera skolkamrater, officerskolleger och främmande bedömare har nu bara förlämpningar och hotelser att erbjuda sitt folk."
Det är så lätt att lyfta en stark personlighet och det är så lätt att bortse från signaler som oroar. Jag måste i sammanhanget kasta mig från de grymma scener som utspelar sig i Libyen till vår egen trygga verklighet. I en flammande artikel om Stockholms stadsteater "Teaterchefen som feodalherre" läser vi om maktens alla stallukter. Intressantast är självkritiken: "Vi reproducerar alla det ledarskap och den människosyn som grasserar. Varför ifrågasätts inte maktfullkomlighet? Varför glider vi långsamt med? Vilken pjäs är det som spelas upp framför oss egentligen" (Ulf Friberg).
Vi blir svaret skyldiga - särskilt alla vi som arbetar i politiken, i skolan, på universitet och högskolor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar