Ålder är en stor fråga i svensk politik. Den stora åldersgruppen är 18-64 år. Den är helt ok. Sen finns det barn. De kräver sitt. Sen finns det pensionärer, åldrarna 65 och uppåt. De ska vara "retired", helst inte ta politiska uppdrag eller synas. Däremot kan de gärna få göra lite ströjobb bakom kulisserna.
Faktum är att vi idag inte skrattar åt skämt som rör människor med olika funktionshinder - det har funnits tider när lyteskomik var gångbart. Med diskrimineringslagstiftningen har sådana skämt utrotats. Det har tagit tid att komma så långt. Men idag är det fortfarande helt ok att skämta om äldre, om deras rollatorer, deras fritidsintressen och deras sökande efter kunskap. Sådan humor går alltid hem. Jag tycker det är beklämmande. Visst ska man tåla att skrattas åt - men frågan är var gränsen går.
För mig går gränsen när äldre förnedras. I TV äter alltid pensionärer bullar och smörkringlor, visas bakifrån stapplande med en rollator eller i grupp på promenad med stavar. "Dom" och vi!
En bild har etsat sig fast hos mig. Filosofen och matematikern Bertrand Russell sitter på ett foto tillsammans med en grupp människor i alla åldrar. Han är inte längre ung, men han har ett stort och starkt engagemang i sin tids viktigaste samhällsfråga, fred i världen. Av bilden att döma är han inte bara accepterad utan också i hög grad en av alla dem som verkar för samma viktiga politiska mål.
Det är målen som ska attrahera. Viktiga mål spränger alla gränser - även åldersgränserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar