Igår var jag på Stadsteatern och skrattade åt pjäsen "Lärare för livet". Så otroligt många lärare samlade i salongen. Jag hade faktiskt väldigt roligt, men så grep ruelsen mig. Vad skrattade jag åt - egentligen?
Jo, det här: en gammal språklärare som vägrade föra närvaro, en lärarstuderande som inte fick någon hjälp av kollegan i samma ämne, skolledare som brann för gemensam kaffestund och ingenting annat. Kommunaliseringen, lärare med cancer som dog på sin post, elev med bokstavsdiagnos som skolan vägrade att ta emot. Uppsägning av lärare som inte fungerade.
Pjäsen är en starkt politisk pjäs. Den är ytlig och har många enkla skämt. Det är lätt att skratta.
Men läser man Birgitta Almgrens avhandling om den svenska skolan och DDR så fastnar nog skrattet i halsen. Orsaken till okunniga och osäkra lärarstuderande, dåliga skolledare och brist på styrning ligger decennier tillbaka. Jag läste och gillade starkt "Skola för bildning" som kom i början på 1990-talet. Välskriven, enstusiasmerande, fylld av visioner, bra språk. Lät jag lura mig? Ja, kanske.
Blev Stadsteaterns publik lurad? Ja, kanske!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar