I väntan på slutet

Nu är väldigt mycket slut. Året är slut och nästa börjar. Det brukar inte göra så stor skillnad i privatlivet. Privat gör vi bokslut lite då och då under året, mer eller mindre planlöst.

I politiken är tiden mer planerad. Nu går vi in i mandatperiodens slut. Det betyder hårdare armbågar, större hänsynslöshet och grövre metoder, det vill säga om jag ser till myntets baksida. Mer positivt är att vi äntligen kan se resultaten av tre års arbete - äntligen kan vi lägga fram förslag som är bra för alla. Jag tänker bland annat på framtida skolbygge och upprustning av ett helt nergånget och slitet område i min kommun.

Politiken är inte likt något annat jag arbetat med eller kommit i kontakt med. Ingenstans är det personliga så dominant. Om man är elak kan man säga att vill man studera den mest extrema egoismen är den politiska arenan ett givet objekt. Men det finns också partier som går framåt tack vare hållbara demokratiska värderingar. Där finns -tycker jag mig se - förmåga att samarbeta utan att samarbetet därför blir kollektivism.

Jag är helt övertygad om att samarbete lönar sig och jag är kritisk till extrem individualism. Under min korta tid i politiken - fem år - har jag träffat så många som det varit lätt att samarbeta med, människor som är både kreativa, handlingskraftiga och omdömesgilla. Jag har också träffat så många med stor kunskap och förmåga att använda kunskapen som ett bra verktyg.

Politiken har sin kultur precis som vilken arbetsplats som helst. Men det unika är att där engagerar sig så många var och en med sina visioner och drömmar. Det basala och det svåra är att låta det personliga bli allmängiltigt och samhällsnyttigt.

Jag hoppas att många i alla åldrar vill engagera sig i politiken under några år. Det är givande, roligt och utvecklande. Jag kommer att sakna de uppdrag jag lämnar i slutet av 2010 för andra engagemang.

Julafton

Idag kommer alla i familjen plus fyra små barn och det är julafton. Jag har fortfarande lite kvar att göra, så nu säger jag bara God Jul och Gott Nytt År!

Framtiden

Stallchefen i Hemfosa sa en gång att man kommer nära naturen med hästen. Och det är verkligen sant. Först den varma vackra långa hösten, sen allt det grå och riktigt leriga och mängder med vatten över hagar och åkrar. Och nu snön och kylan.

För mig som sitter i ett varmt hus kan det vara vilket väder som helst. För min bror mäklaren i USA, som inte sålt ett hus på två år och inte har ett öre till olja för att elda i pannan, är kylan rent av farlig. Här hemma ökar arbetslösheten, i USA ökar den extrema fattigdomen. Banken har nu tagit hans högt belånade hus och vart han sedan ska ta vägen vet ingen. Och hur startar en 60-åring om från noll i arbetslöshetens USA?

Det märkliga är att vi människor ändå på något sätt klarar oss. När vi just är mitt uppe i problemen mobiliserar vi krafter som vi inte visste att vi hade. Människor i vårt land som förlorar jobben, som alla de i Trollhättan, ger inte upp, fast de i det första skedet känner sorg över nedläggningen av den svenska SAAB:en. Det finns redan idéer om att utveckla design och teknik i nya företagsmodeller.

Även när det är som kallast hittar vi kraft och nya vägar.

Universitetets svek mot lärarstudenterna

Jag tycker att politiker, lärare och alla i kommunen som är engagerade i skolan skulle dra mer nytta än vi gör nu av de examensarbeten som lärarstudenterna utarbetar under praktiktiden i våra skolor.

Ofta innehåller deras arbeten intressanta analyser av förhållandena på skolan. En del analyser avslöjar brister som vi lätt skulle kunna åtgärda, bara de var kända. Öppna seminarier under ledning av kvalificerade utbildare från universitetet är en intressant lösning för att fler skulle få en chans att seriöst diskutera förhållanden just i Tyresös skolor. Underlaget vilar ju på vetenskaplig grund om än i enkel form.

Redan 2007 lades förslag om nära samverkan mellan kommun och universitet. Jag menar att det är fullt rimligt att begära att universitetet tar sin del av lärarutbildningen också under praktiken med två besök per år.

Kommunen ställer resurser till förfogande för att praktiken ska hålla hög nivå. Vi utvecklar handledningen, fördelar praktikplatser, utformar basgruppsdagar, följer upp och utvärderar. En hel del av lärarstudenterna anställs i den skola där de gjort sin praktik.

Kommunen fullgör sina åtaganden och sin del i lärarutbildningen och förväntar sig därför att universitetet gör detsamma. Vi förväntar oss att universitetet tar sin del av ansvaret för examensarbetena genom att på plats leda seminarierna.

Till Ella

I lördags tände vi ett ljus till minnet av Ella. Två små rosenknoppar från trädgården så här i slutet av november står vid en fotoram med några foton. När någon man känner i familjen dör så blir det väldigt tomt. Ella var gift med min bror och jag har ingen syster. Bara bröder. Därför har Ella betytt mycket utan att jag egentligen tänkt på det - så som det kan vara med syskon till exempel.

Överallt finns spår. I snickarboden på landet sitter alla gamla redskap som följde med torpet när mina föräldrar köpte det på 1950-talet. Ella sorterade och snickrade hållare. Alla de urgamla äppelträden har träskyltar som Ella snidat. I rabatten finns växter hon planterat. Mitt enda bidrag är gräslöken som konstigt nog kommer igen år från år.

På byrån står lerfigurer som föreställer våra barn som små. Hon var så intresserad av andra människor att hon kunde fånga också våra barns individuella särdrag. Det går att se vem som är vem.

I vår tid som är så individcentrerad var hon helt unik i sin förmåga att sätta sig in i andra människors sätt att tänka och vara.

Jag saknar henne oerhört.

Martins skolverk

Oppositionen i Tyresö kommer om de hamnar i majoritet att lägga pengar på en oberoende kvalitetsinspektion - alltså ett slags kommunalt skolverk. De har inte förstått vad kvalitetsarbetet går ut på, utan tror att det är till för politikernas skull. På ett sätt har ju politiker nytta av skolornas kvalítetsredovisningar, så helt fel är det väl inte.

Men i första hand är kvalitetsarbetet till för skolorna och för dem som arbetar där. Syftet är att vara självkritisk och faktiskt utvärdera de egna resultaten. Blev det bättre? Ökade antalet elever med godkänd?

Oppositionens nötande och nernötande av skolan borde också utvärderas. Hur påverkas personalen? Inte vet jag vilka managementkurser Martin Nilsson har gått, men nog verkar hans styrning av skolan mer än lovligt destruktiv. Socialdemokraterna tänker sätta in två lärare per klass för att öka läs-och skrivkunnigheten, jag förmodar också för att stimulera intresset för matematik. Ja, fem myror är fler än fyra elefanter. Tur att vi om (s) tar över också får ett kommunalt skolverk.

Vart tog liberalismen vägen?

Jag gick in i ett politiskt parti för snart fem år sen. Nu märker jag vilken skärpa varje fråga har för min egen personliga del. Utan att ha en aning om det kan man bli hopkopplad med åsikter som ligger långt från de egna. Det är det politiska engagemangets farlighet. Samtidigt finns förstås consensus mellan min egen livshållning och det politiska partiets värdegrund. I mitt fall en liberal värdegrund.

Folkpartister, som förr kallades frisinnade, är emot statskyrkan, därför att den obligatoriskt ansluter människor till en bestämd kyrka. Därför trivs många frikyrkliga i det liberala Folkpartiet. Inget tvång, inget obligatorium.

Lars Leijonborg lyckades avskaffa det så kallade kårobligatoriet. Studenter på de svenska universiteten har varit tvungna att ansluta sig till och betala avgift till studentkåren. Många har under decennier retat sig på kårobligatoriet.

På årets landsmöte la Folkpartiets styrelse på uppmaning av Nyamko Sabuni fram förslag om obligatorisk kurs om svenska samhällsförhållanden för dem som vill ha svenskt medborgarskap. Alltså ett nytt obligatorium i strid med partiets grundläggande värderingar. Som tur är avslogs förslaget. Det borde ha avslagits på grund av att det strider mot liberalismen som idé. Tyvärr har tidningarna rapporterat att förslaget avslogs för att Folkpartiet inte ska kopplas ihop med Sverigedemokraterna. Jag skulle ha uppskattat om avslaget hade varit en modig uppslutning för de liberala idéerna.

Kvinnligt i politiken 2

Bloggade om kvinnliga politiker. Konstigt vad lätt det är att hitta kvinnor som lyckas på vänsterkanten och inte minst i mitt eget parti. Det är mycket svårare på högerkanten.

I Folkpartiet finns många som är värda att nämnas. Vårt kvinnliga kommunalråd är högt nominerad inför valet i september och Folkpartiets Cecilia Malmström är utsedd till svensk EU-kommissionär. Jag gillar henne och tror att många tjejer som inte är så mediala, stylade eller har glasögon kan känna igen sig i C.M. Själv gillar jag ju förstås kunnigheten. Riktigt bra val.

Har funderat lite över moderata kvinnliga politiker som gör intryck på mig. Gunilla Carlsson är en favorit sedan den dan hon dök upp i min ridgrupp i Tyresö Ryttarförening. Sejouren där blev tyvärr rätt kort. Hon är ett bra exempel på att man kan få människor att lyssna utan att skrika åt dem eller läxa upp dem. Sen har jag tagit intryck av Berit Assarsson, som trots att hon nu avgått från den högsta politiska posten i kommunen, ändå har kvar några uppdrag. Hon är saklig, kunnig och påläst.

Min mamma var faktiskt med i Högerns kvinnoförbund. Hon var en äkta feminist utan att kunna vara feminist fullt ut. Hon var prästfru och uppoffrade sig faktiskt för att göra vad som väntades av henne. Så var det då.

Kvinnligt i politiken

Alva Myrdal fick mycket gjort. Hon hade idéer. Hon förstod att framgången inte var helt "gratis". Alva Myrdal kom långt i politiken, men blev mest känd som fredsförhandlare och fick också i början på 1980-talet Nobels fredspris. Men framgången hade sitt pris. De flesta känner till att hon och den yngste sonen Jan aldrig försonades. Framgången har sitt pris, men prisnivån sätter man själv.

Ibland tycker jag att tiden står stilla vad gäller jämlikhet - det gäller särskilt i politiken. Alva Myrdal var intellektuellt jämbördig med Gunnar, hon var kunnig.

I vår tid är det mediala engagemanget, utseendet och ibland kvinnligt kvitter en väg till framgång. I somras hörde jag en kvinnlig politiker i en paneldebatt säga att hon tagit sig fram genom att göra sig söt för männen. Då undrar man hur långt jämlikheten har kommit och man undrar också om det inte är kvinnorna själva som saboterar en framtid där män och kvinnor tävlar på samma villkor.

Utan att vara miljöpartist gillar jag högt Maria Wetterstrand. Nu är jag ju inte inne i de miljöpartistiska intrigerna, men jag tror att hon har hög integritet. Hon är exempel på en kvinnlig politiker som kan mycket, är säker i debatten, eftersom hon är påläst och hon skulle nog aldrig drömma om att sälja ut det mest intima i de sociala medierna.

I mitt eget parti, Folkpartiet, är Birgitta Ohlsson en ung kvinnlig politiker som agerar sakligt, kunnigt utan att för den skull vara opersonlig och tråkig. Jag är faktiskt imponerad av hennes intresse också för dåtiden.

Alva Myrdal, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Birgitta Ohlsson är kvinnor som hållit sig kvar i politiken, fått förtroendet och är tongivande i sina politiska partier. Jag tycker att de borde vara förebilder för nykomlingar i politiken - särskilt unga kvinnor. Det brister nämligen stort i jämlikhet just där jämlikheten borde vara störst.

Slaka tyglar

Plötsligt beskrivs jag som förespråkare av hårda straff och fängelse för ungdomar som begår brott. Jag skrämmer medlemmar från Folkpartiet påstods det. Jag tror inte att jag har sån makt.Påhoppet skedde för någon månad sen, men jag har inte riktigt haft tid - eller kunskap - att bemöta det. Tyvärr måste jag ta mig den tiden - även om mina vänner vet var jag står när det gäller ungdomsbrottsligheten. Det är inte öga för öga eller tand för tand som gäller.

Förra veckans Debatt handlade om strafftiden för de två ungdomar som mördade Therese Rojas Johansson. Straffet är sluten ungdomsvård i 1,8 månader. Är straffet adekvat för mord? Vi kan vara känslomässiga och tänka att vi måste hjälpa de båda mördarna. De är fortfarande barn i lagens mening. Alternativt kan vi bara hata dem och önska att dödsstraff införs.

Johan Pehrson, som sitter i justitieutskottet för Folkpartiet, tycker att straffet är adekvat. Han förespråkar inte hårdare straff. Tvärtom har han en liberal syn på straffet: straffet ska vara ett straff, men samtidigt hjälpa varje individ till en möljlig tillvaro framöver. Och det kan väl knappast sägas vara en ohemul kravpolitik.

Ljus

Jag brukar ha ett stearinljus i köksfönstret för att lysa upp de mörka morgnarna. Nästan alla i min radhuslänga har ljus i sina fönster och det behövs verkligen nu när mörkret kommer allt tidigare. Igår fick jag veta att en liten släkting till oss har fått diagnosen Aspberger. Det är en liten trevlig och pigg unge, vi har ofta skrattat åt hans lillgamla sätt, men jag har aldrig tänkt tanken att det skulle vara något "fel" på honom. Nu har han fått en diagnos med allt vad det innebär.

Sist jag hörde talas om honom var föräldrarna stolta över att han fått plats i musikskolan i den kommun där han bor. Inte vet jag hur det går nu. Måste han sluta musikklassen? Kan musikklassen ta hand om hans speciella begåvning eller slukas han av särskolan?

Just igår var jag på gymnasiesärkolan i Tyresö. Där finns så mycket ljus, kunskap och förståelse, men där är det också så att alla med funktionshinder är blandade. Och inga är så medvetna om att de är "sär" som de som går på "sär". På särvux förklarar de vuxna eleverna att de inte är som andra, på gymnasiesärskolan vill eleverna gömma sig bakom fördragna gardiner. Kloka lärare hjälper dem att ha fönstren öppna och stöder eleverna i kontakten med de andra i skolan.

Jag hoppas att den här lilla pojken med sin nya "diagnos" ska omfattas av osjälvisk kärlek, ljus och värme.

Det gör inget om ljusräkningen ökar...

Lärare i små kommuner

En statligt styrd skola skulle på ett sätt kunna befria undervisningen från futtigheter. I stället skulle fokus ligga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det betyder inte att jag vill ha en akademisering av hela undervisningen. Det tror jag inte heller lyckas med de medvetna elever som går i skolan.

Ett förstligande i sig ger inte generellt en bättre skola. Besluten kommer ju att hamna långt från brukarna. Men jag tror att lärarna skulle tjäna på en annan huvudman än kommunen. På kommunal nivå brister det ofta i förståelse för vad lärarprofessionen egentligen kräver.

På hemmaplan utbildas lärare i mer populära icke-vetenskapliga metoder. Det kan röra sig om en kursdag eller en serie. Populärvetenskap kan vara inspirerande, men är inte tillräckligt som in-put för lärare som undervisar elever i grundskolans senare år eller på gymnasiet. Lärarna själva frågar efter fortsatt utbildning inom ämnena, vill uppgradera sig vad gäller forskning och nya rön inom respektive område. Lärarlyftet fyller just det behovet och är ett bra exempel på statlig styrning av skolan.

Miljöpartiet

På Face-book träffar jag skickliga politiker, barnen och deras vänner - fast jag döljer familjehemligheterna -, ryttare och många andra. Med stort intresse följer jag där Miljöpartiet i Tyresö. De är visserligen konkurrenter om själarna - mitt eget parti är som bekant inte Miljöpartiet. Men där verkar finnas en optimism och en sammanhållning som imponerar. Samtalen, om man får kalla Face-book-kommentarerna så, är roliga, ibland lite bitska, men aldrig fräcka eller oförskämda.

Miljöpartiets epicentrum är ju förstås miljöfrågorna. Men på Face-book finns också hänvisningar till alla samhällsfrågor.

Nu är politiken inriktad mot valet 2010 och självklart lägger alla partier fast sina strategier. Miljöpartiet har nog hittat ett koncept som kan ge dem framgång: förankring i de lokala frågorna, sammanhållning så vitt jag kan bedöma, eller kanske snarare vi-känsla.

Nu tror jag trots allt mer på fortsatt borgerlig regering under nästa mandatperiod än på maktskifte. Men segern är inte gratis."Jag" måste bli "vi" - utan att vi därför blir kollektivistiska.

Nio och en halv elev

Hur många elever varje lärare arbetar med under skoldagen skiftar. I Pajala har varje lärare 9,5 elever, I Tyresö 13,4, i Dorotea går det 9,9 elever på varje lärare och i Nynäshamn 13,3 elever per lärare. Vem är bäst - den kommun som har litet antal elever per lärare (orsak?) eller den som har fler elever per lärare (effektiva pedagogiska metoder?). I Tyresö säger oppositionen att skolan blir bättre om vi ökar lärartätheten. Självklart kan de förtroendevalda ägna tid åt att klå sina politiska motståndare med statistik om lärartäthet, men frågan är om det inte är på gränsen till enfald.

Det är verkligheten bakom siffrorna vi måste diskutera. Nio elever med stora behov tar lika mycket tid som tretton elever som klarar sig bra i skolan. I Tyresö skiftar antalet lärare mellan skolorna beroende på eleverna. Vi har skolor med många barn med stora behov och vi har skolor med barn som har bra stöd hemma, vilka klarar skolans krav utan alltför stora problem. En sidoeffekt blir variation i lärarnas arbetsbörda. Den skiftar från skola till skola, därmed inte sagt att det ena är lättare eller svårare än det andra.

Jag menar att vi inte ska underskatta betydelsen av en tillräckligt stor och välutbildad personal i skolorna. Men vi kan inte stirra oss blinda på statistiska medeltal. Skolan har ett uppdrag och ett stort antal mål. Dem måste vi kunna hantera. Som en rektor sa vid Barn -och utbildningsnämndens senaste möte: Färre mål, men de vi har ska vi nå. Det ställer vi upp på. Där börjar den goda skolans resa.







.

Lärarlyx?

Lärarutbildningen har alltid varit usel. Det värsta exemplet på dålig kompetensutveckling är utbildning i lärstilar, en kvasivetenskaplig teori som upphöjs till god kompetensutveckling för lärare på grundskolans senare år.
Björklunds analys av hur läget är i Dagens Nyheter den 23 september stämmer bra med verkligheten. Det sorgliga är att den dåliga utbildningen har rötter långt tillbaka i tiden.

Det är också sant att kommunerna inte klarar lärarnas kompetensutveckling. En utbildning måste för att ge något ligga över den egna ubildningen och yrkeserfarenheter. Ett klart förbättringsområde.

Björklunds reformarbete är flera steg i rätt riktning.

Bilbränder

Vi tänder på! Vi som inte bor i förorter där ungdomar tänder på bilar och kastar sten vill förstå hur våldet eskalerar. Rädslan sprider sig. De flesta av oss är nog inte så rädda för egen del, men vi är uppriktigt och allvarligt rädda för att något ska hända våra barn och barnbarn. Oroade frågar vi oss "Hur ska de klara sig?"

När våldet trappas upp i förorterna får vi alltid en diskussion om polisens roll. Ska polisen ingripa? Hur och var och när? Ibland får polisen skulden för att vi får fler bränder, mer stenkastning, fler hot mot vanliga boende i området. Det är ju så att våld föder våld, men ingen kan riktigt säga hur polisen ska agera.

Här vill jag att debatten startar - det brinner, vem släcker? Någon skadas - vem tar hand om den skadade? Någon hotas - varför? Grupper förtrycks - vem vågar säga ifrån?

Staten tar över

I de flesta kommuner i Sverige idag är arbetslösheten högre bland invandrare än befolkningen i övrigt. En av anledningarna är säkert den som Nyamko Sabuni angav i sin presskonferens. En kommun är en liten "enhet" och genererar inte lika många arbetstillfällen som regionen eller länet och förstås inte i hela landet.

I Tyresö dammsuger vi alla verksamheter för att få fram arbetstillfällen. Nya jobb, både korta anställningar och längre. Det pågår hela tiden renoveringar av våra skolor, äldre behöver hjälp. Tyresö är en stor företagarkommun med ett stort centrum, med Lidl och byggvaruhus. Vi har ett omfattande föreningsliv, som borde kunna bidra till fler jobb. En del föreningar har anställd personal.

Jag känner flera arbetslösa som fått jobb, en ung tjej arbetar som truckförare, en annan arbetar på just Lidl, men inte i vår kommun. Häromkvällen fick jag veta att Kumla skolas klassmorfar, som anställts av skolan, från början varit arbetslös och haft ett tidsbegränsat lönebidragsjobb på skolan. Hans insats är så viktig för skolan att man nu satsar på en deltidstjänst. Jag vill se mer av sådana "projekt". Arbetslösheten bland invandrade invånare ligger cirka 2 procent över arbetslösheten för övriga. Ett mål är att få ner siffrorna, särskilt för invandrare. Vi måste arbeta för att insatserna ändå behålls nära individen: vuxenutbildningen, studie-och yrkesvägledningen, coachning.

Varför utställning om Pol Pot?

En bok som jag beundrade mycket när den kom ut var Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Rapporten hade nya litterära kvaliteter och var välskriven, en bra berättelse och var självupplevd. Det var ett nytt sätt tyckte jag att levandegöra modern historia. Idag tål den inte en omläsning. En bidragande orsak är vittnesbörden från bland andra kinesiska författare och filmregissörer. Filmer som De gula fälten och Den röda lyktan av regissören Zhang Yimou har skakande avslöjat den kinesiska diktaturen under Mao.

Jag var forskare i historia. Ändå var jag inte tillräckligt kritisk mot den svenska officiella hållningen till Mao i Kina eller de röda khmererna i Kambodja. Bakgrunden var nog mitt och andras motstånd mot USA:s bombningar i Vietnam. De som tog hand om motståndet och kritiken var socialister och socialdemokrater och vi hamnade i den fållan.

Nu har vi en debatt om utställningen "Middag med Pol Pot". Den handlar om den kommunistiska regimen under Pol Pot i Kambodja. Det vettigaste som skrivits är Per Gudmundsens blogg (dagens datum). Han påpekar att det svenska etablissemanget stödde de röda khmererna. Och allmänheten vilseleddes. Det är löjligt att tro att utställningen riktar sig mot Jan Myrdal. Men det är självklart så att han kommer att spela en stor roll. Han var opinionsbildande, han var spännande och ständigt i fokus. Han var i hög grad läsvärd på grund av sin bildning och kunskap. En del pikanterier bidrog till fokuseringen kring hans person.

Det finns många anledningar att se utställningen "Middag med Pol Pot".

Roligast när vi får åka ut

"Det är alltid god mat här. Men det roligaste är när vi får åka ut..." Nej, du läser inte om åttaåringar i Fårdala skola eller någon annan skola heller för den delen. "Allan Larsson, snart 80 fyllda, får kycklinggryta serverad av vårdbiträdet..."

Det är mycket får i omsorgen. De äldre får gå ut, får åka på vuxenkollo, får sjunga allsång och dansa. Det är många klappar på axeln - bild som illustrerar artikeln visar Edda som får en klapp på axeln.

Till alla er som får vill jag säga: Reclaim your human status!

Tjejerna och jobben

Jag har det senaste året träffat många stalltjejer som blivit arbetslösa. För en del har det löst sig. Jag känner en stalltjej som blev arbetslös i våras. Idag kör hon truck på ett lager, en annan arbetar på Lidl. De här tjejerna tänker jag på när vi i politiken analyserar statistik över arbetslösheten. Stalltjejerna, de som mockar, älskar hästar, har ont om pengar, men inte kan tänka sig andra alternativ tänker om idag. Och de får nya jobb.

De utnyttjar sin potential av praktiskt kunnande.

I den politiska nämnd där jag är vice ordförande, är oppositionen noga med att vi redovisar arbetslösheten fördelad mellan män och kvinnor. Och visst är det viktigt att följa vissa målgrupper mer än andra. Statistiken är naturligtvis inte säker, men den ger ändå signaler om obalanser. Men när jag ser på verkligheten för kvinnornas del är jag optimistisk. De här tjejerna i stallet är inte rädda för att ta i, de är tacksamma för alla chanser och de tar dem.

Den borgerliga alliansens arbetsmarknadspolitik har absolut rätt inriktning. Vi måste tänka okonventionellt och öka viljan till egenförsörjning. Frågan är vilka uppoffringar vi tvingas göra. Kanske är det mycket begärt att en småbarnsmamma i Skarpnäck ska jobba i Åre. Men om det enda jobb som finns i hennes bransch ligger i Åre är flytt det enda alternativet. Hon skulle kunna skola om sig. Men om hon just blivit klar med en flera år lång utbildning blir förslaget att omskola sig rena glaskrossen!

Livet blir aldrig detsamma under arbetslöshet. Självkänslan knäcks, familjer splittras, generationsmotsättningarna ökar. Striden om Las bidrar till ökade motsättningar mellan äldre och yngre. I min kommun tycker jag ändå att vi arbetar rationellt och bra. Vi dammsuger hela kommunen, vården, omsorgen och skolan efter nya jobb. De arbeten vi får fram tillsätts efter facklig överläggning - de som kommer in får ju inte tränga ut andra.

När jag ser att tjejerna i stallet får jobb är jag trots allt optimistisk inför framtiden. Jag ser fram mot den dag när jag inte längre behöver gå ner till tobaksaffären och via Western Union skicka en check till min utfattiga och skuldsatta bror i New Jersey. Om han inte förlorar förståndet så kommer nog bättre tider även där.

Hur ska partierna nå ut till de unga?

Alla politiker frågar sig bekymrat hur man ska nå förstagångsväljarna. Ingen vet och alla oroar sig inför valet 2010.

Personligen har jag alltid röstat - inte alltid på samma parti. Hur jag röstade när jag var i tjugoårsåldern berodde på världshändelserna. Vi uppfattade nog inrikespolitiken som rätt träig. Ibland röstade man av ren skrämsel. Vi ville ta bort hoten, längtade efter fred, ville att fattiga människor i andra länder skulle slippa lidande, vi hatade våld och övergrepp. Våra ställningstaganden var internationella. Det fanns också hatobjekt inrikespolitiskt. Många hatade skolan, andra protesterade mot värnplikten.

Idag har vi andra perspektiv, andra observationspunkter. Polisen, försvaret, skolan, USA är inte längre de politiska huvudmotståndarna. De har ersatts av fattigdom, arbetslöshet, svenska soldater i Afghanistan, upploppen i Rosengård, ungdomsvåld. Många unga lägger sitt engagemang i Greenpeace och engagerar sig i klimatfrågorna. Politiken lyckas inte fånga ungdomar, eftersom ungdomsupproret inte hör till politikens innersta kärna. Däremot lyckas skolan med det som politiken misslyckas med. En skola som Globala gymnasiet har bara med sitt namn en stark dragningskraft.

Den som vill arbeta mot krig och våld engagerar sig nog inte politiskt utan i organisationer som är på plats eller väljer skolor och utbildningar som tar hand om och utvecklar det personliga engagemanget. Om partierna ska nå ut till de unga måste de absolut se självkritiskt på det egna partiet och höja blicken mot dem som lyckas.

Tro och politik

Folkpartiet liberalerna står för frihet. Det betyder respekt för varje människas rätt att välja att tro och att välja att inte tro. Båda sidor måste rymmas i ett parti oberoende av vilken grund kyrkan står på.

Ideologiskt accepterar inte frisinnade den svenska statskyrkomodellen. Det beror på att man anser att tron på Gud är varje människas personliga ensak. Där har staten ingenting att göra. Rent historiskt har statskyrkan också agerat med tvång och auktoritära ingrepp i människors liv och vardag.

De frisinnade gick ihop redan under 1800-talet. De revolterade mot det religiösa förtrycket. Just i år är det 60 år sedan Wilhelm Moberg gav ut romanen Utvandrarna. Bönderna från Ljuders socken i Småland flyr över Atlanten mot friheten. De förvånas över den religiösa mångfalden när de väl har slagit sig ner i Amerika. De vågar inte ens döpa sina barn, för de vet inte vilken församling de ska välja!

Tyvärr är det inte så helt och fullt med religiös tolerans i det vardagliga politiska livet ens i vår egen tid. Särskilt illa far ibland liberaler som tillhör svenska kyrkan. Därför blev jag lättad över senaste numret av den liberala tidskriften NU, som tydligt markerar att Folkpartiet centralt respekterar varje individs rätt till tro eller inte tro! Tidningen ger till och med plats för annons om kyrkovalet i september.

Folkpartiet

Känsla är viktigt inte bara i politiken utan i alla möten mellan människor. Känsla inspirerar, men är svagt instrument i politiskt reformarbete.

I en starkt känslomättad artikel i tidningen NU riktad mot främst det egna partiet går en grupp liberaler till angrepp mot att Folkpartiet ställer krav på barn och ungdomar. Författarna har sina rötter i socialliberalismen, HBT –liberalismen, Liberal Mångfald och Liberati. Deras utgångspunkt är den hjälpbehövande individen. Det är inte liberalt, skriver gruppen, att ställa krav. Man frågar sig varför det inte är liberalt.

Konkret tar författarna avstånd från kriminalisering av barns och ungdomars handlingar. Det är hedervärt i sig. Det är lätt att instämma i tanken att barn ska återfå tilltron till vuxenvärlden. Liberalt är enligt författarna att ”fråga sig vad de här barnen kan behöva för hjälp..” Men sen, vad ska analysen leda till?

Vad är antiliberalt i att lagföra unga brottslingar? Eller sätta gränser? Under sommaren 2009 har vi på det mest påtagliga och tragiska sätt upplevt ung brottslighet i form av mord, brand och överfall. Sådana handlingar är kriminella. Ungdomar som utför dem är faktiskt brottslingar. Det tragiska är att de hamnar där de hamnat. Ännu mer tragiskt är att de blir fler samtidigt som vi letar efter effektiva verktyg att hjälpa dem. Ett sådant verktyg är att ställa krav på dem som aldrig har haft krav på sig, därför att vuxenvärlden fullständigt struntar i vad de gör.

Författarna har säkert fog för sin tro att barn och ungdomar är svikna av vuxenvärlden. Barn och ungdomar som stjäl,mördar, rånar, orsakar bränder och skadar andra har hamnat snett i livet av en eller annan orsak. De gör som de vill och känner för. De bestämmer själva över sina liv. Det är deras verklighet. Men de skördar offer och skadar samhället.Samtidigt förstör de sitt liv. Nog är det i mesigaste laget om Folkpartiet i ett sådant läge skulle nöja sig med att fråga vad barnen behöver. Många som lämnat den kriminella banan har vittnat om vad det betytt att en medmänniska sagt ifrån och ställt krav. Det som Liberati kallar pragmatisk liberalism vore förödande för många barn och ungdomar för lång tid framöver.

En annan fråga som berörs i artikeln är sprutbytesprogram. Genom att inte främja sprutbytesprogram hindrar, skriver gruppen, Folkpartiet Liberalerna ”dessa människor…att själva bestämma och förverkliga sina liv.” Ja, kanske är det så. Ändå är sammanhanget lite diffust. Jag är övertygad om att rena sprutor minskar risken för smitta, men jag tror inte att det har ett dugg att göra med hur individen förverkligar sitt liv. Deras val är redan gjort.

Sist - Liberati, ett nätverk som anser sig vara mer i tiden än andra i Folkpartiet. Pragmatiska liberaler är privata, firar födelsedagen på krogen och anser sig vara mer förändringsbenägna än andra. På den grunden vilar rädslan för att Folkpartiet ska förknippas med krav. Jag menar att krav är mod i tid som är så känslosam, så privat och så individuell som 2000-talet.

Låt bli mina svampställen!

Ibland blir jag väldigt egoistisk, mer än annars. I vissa lägen vill jag stoppa nyhetsflödet och nu har det hänt igen. Tidningarna talar om att skogarna är fulla av svamp. Skriverierna får till följd att skogen utanför min veranda invaderas av lystna svampplockare. Men inte bara det. De parkerar sina bilar intill mitt staket, kastar skräp i skogen och hittar förstås alla ställen med svamp. Några har hundar som är dresserade att nosa upp svampställena, så utgången från min sida sett är given.

Själv väntar jag tills den värsta hysterin gått över. Det är någon gång sent i augusti. Eller också ger jag upp totalt och köper en bunt kantareller från Estland på Hötorget!

Man ska förstås unna sin nästa det bästa och jag ligger redan i träning för att bli en bättre människa. Kanske nästa år!

Skolan har lov

Är den kommunala skolpolitiken bra eller dålig? Ja, den politiska oppositionen har sin bild klar - sämre kan det inte bli! Men jag undrar om bilden verkligen stämmer.

Det är helt klart att vi alltid måste arbeta på att stärka skolan! Vi måste ta nya hänsyn, eftersom vår omvärld förändras - ibland från en dag till en annan. För den sakens skull behöver vi inte bli opportunister! I skolan finns behov som vi bara inte får glömma. Det gäller de barn som behöver skolans stöd mer än alla andra. De är många och de har olika behov. Där är de med talsvårigheter, de med funktionshinder, de som har svårt att komma in i gruppen, de som är ensamma av olika anledningar. Politikens uppgift är att se till att resurserna verkligen används rätt.

Populära skolor arbetar mycket med sång, musik, dans och rörelse. Regeringen har ju gett klartecken för elitsatsningar och profileringar. I vår kommun har vi profil-klasser både i musik och idrott. Men det ska vara breda satsningar så att sången, musiken, dansen, teatern, konsten blir allas egendom. Kulturarbetet i skolan ska utvecklas i samspel med alla som går i skolan och deras föräldrar. Ingen nämnd och ingen glömd!

Bistånd eller stöd till Iran?

Politiken är fylld av risker och risktagande. Ibland är riskerna av mer efemär karaktär: Avgå eller inte? Ibland handlar riskerna om liv och död. Så är det i diktaturer som till exempel Iran.

I vårt land är vi vana vid att kunna säga väldigt mycket utan att det får andra konsekvenser än att vi blir obekväma i det egna partiet. Vi riskerar ändå inte livet. I Iran har medborgarna deltagit i val, där omfattande fusk förekommit. De som protesterat mot ett sådant brott mot demokratins spelregler skjuts ner och dödas. Det saknas varje form av proportionalitet mellan handling och konsekvens. Inte bara det - varje människa har rätt till sitt liv. I Iran har denna mänskliga rättighet på det grövsta kränkts av de styrande, av dem som anser sig valda av folket i ett "demokratiskt" val.

Hur stöder vi i vårt land då bäst dem som riskerar livet för de mänskliga rättigheterna till liv och frihet, bland annat yttrandefrihet? Birgitta Ohlsson har rätt när hon säger att opinionsmässigt har möjligheterna till stöd aldrig varit större än nu. Mer tveksamt är att knyta stödet till svensk biståndspolitik, som har helt andra mål. Birgitta Ohlssons engagemang är stort och övertygande och värt all respekt. Jag menar också att vi ekonomiskt skulle kunna bistå människor som kämpar mot diktaturer, men stödet ska inte kopplas till biståndspolitiken. Stödet bör ha helt egna former och strategier.

Almedalen

Nu har jag varit i Almedalen. Vi lyckades hitta en skön mix av samtal, mingel, information och ledighet. Jag måste säga att kvaliteten på de seminarier jag valde var skiftande. Bäst var nog de tillfälliga samtal man hamnade i på gatan med folk som bar tröjor med deviser som Ridsport ska vara friskvård eller med Lärarförbundet om kampanjen Låt inte barnen betala krisen.

Gudrun Schyman slet i ensamt majestät nere på torget vid hamnen. På det sättet är hon imponerande. Hon ger inte upp i första taget! Men det är ingen tvekan om att kvinnorörelsen behövs. Inte minst tydligt blev det under den talarstafett som kvinnojouren ROKS höll på tisdagsförmiddagen. Temat var fruimporten, det vill säga handel med kvinnor,särskilt från asiatiska länder. Vi ser dessa fruar ibland på ICA, det omaka paret, en äldre, grov man och en thailändsk kvinna med bortvänd blick. Som kommunpolitiker är det viktigt att inte blunda för de signaler hon sänder. Vi måste bli bättre på att ta reda på mer om hur kvinnorna i den egna kommunen har det.

Västsvenska Industri - och Handelskammaren hade informativa och bra program genomgående, särskilt vad gäller miljömålen. Äntligen blev målet 30 Twh begripligt när det sattes i relation till antalet vindkraftverk! Att våg- och vindkraft är en framtida industrigren blev tydligt under tisdagens seminarium. Handelskammaren intervjuade också Erik Ullenhag inför Folkpartiets kväll i själva Almedalen. Han var betydligt bättre i sitt sätt att presentera Folkpartiets politik än Jan Björklund med sina slitna anekdoter.

Lite vid sidan av själva politiken invigdes en väktargång i ett av tornen i muren. Maud Olofsson invigde, men det var museichefens ord som vägde tyngst. Själva projektet är utmanande, inte på flera hundra år har någon byggt något i muren. Nu har det skett för att vi ska förstå hur muren användes. I Visby är historien på det sättet mer levande än någon annanstans. Muséet på Gotland är ett länsmuseum och är drivande i hur vi hanterar vårt historiska arv.

Almedalsveckan är ett intressant fenomen, en slags politikens cat-walk. Och varför inte!

Michael Jackson

Michael Jackson är död. Han dog av en hjärtattack. Hans fans är den generation som var tonåringar i början på 90-talet. Som blogläsaren säkert redan anat hör inte jag till dem! Men jag har under åren som gått med stigande förfäran läst om Michael Jackson och hans näsa, hans skygga undanglidande under perioder när han haft problem med sin hy, med sina plastikoperationer. Jag tittade länge på den förfärliga bilden av hur han håller ut ett barn genom fönstret på ett höghus eller om det möjligen var en skyskrapa.

Och jag har lyssnat rätt uppmärksamt när hans musik har spelats och jag förstår hans popularitet.

Vitsen med min blog idag är ändå den här: Michal Jackson borde haft allt. Varför fick han ändå inte det liv han tydligen längtade efter? Varför ville han vara vit?

Tagen av polisen

Man ska inte bli tagen av polisen utan att ha begått en kriminell handling. Att ha en t-shirt med texten "Nej till kärnkraft" är knappast samhällsomstörtande eller kriminellt.

Eva Larsson (Mp) demonstrerade i går från riksdagens åhörarläktare tillsammans med Miljöpartiets kvinnogrupp Gröna Qvinnor. Då greps hon av polisen, eftersom hon hade en t-shirt med texten Nej till kärnkraft! Hon greps alltså inte för att hon stört ordningen med rop och skrik, utan för att hon uttryckte en åsikt.

Nu inträffade händelsen i riksdagen, vilket är en känslig miljö. Hot och störande av ordningen i riksdagen är allvarligt. Det borde ändå ha räckt med riksdagens egna väktare.Eva Larsson hade knappast blivit tagen av polisen på Drottninggatan för sin tröjtext.

Samtidigt kan jag tycka att vi har en nyttig debatt om klädkoder. Viss uniformering väcker obehag, till exempel hakkors och råa texter som kränker människovärdet. Särskilt hotfulla är gängsymboler, därför att vi vet att livet inte är okränkbart i många kretsar. Därför reagerar nu flera restauranger och kräver av till exempel Hells Angels att de inte bär sina hotfulla västar inne på restaurangen. Tyvärr sitter hotfullheten och våldet inte i kläderna, utan dessa egenskaper följer ändå med in till det dukade bordet eller till baren.

Var Eva Larssons gripande ett bevis på att vi är på väg mot ett allt mer kontrollerande samhälle? Det kan kännas så, samtidigt som de flesta vill ha kontroll och skydd mot människor som tror att problem löser sig om man tar livet av andra. Men det var nog inte Eva Larssons avsikt.

Andra vägar än komvux för att uppgradera betyg

Många bloggare skriver om regeringens förslag till ny skollag. En blogg har som rubrik "Stopp för slöfockar" på komvux. Här är min kommentar:

"Jag blir alltid så hemskt illa berörd av fördömande attityder. Det är så många olika skäl till att ungdomar inte klarar sig bra i gymnasieskolan. Det är väldigt få som är slöfockar. Med vilken rätt dömer vi ut elever genom att moralisera över misslyckanden? Det finns mycket mer att säga om detta, men jag är rädd för att jag bara blir mer och mer upprörd! Hur kul är det att inte vara bäst?"

MT i Tyres�Majorer sk�mtar inte

MT i Tyres�Majorer sk�mtar inte

Majorer skämtar inte

Nu har äntligen den nya skollagen kommit och förhoppningsvis blir den väl mottagen. Jag såg webbsändningen från regeringskansliet och kunde konstatera att Jan Björklund personligen inte är övertygad om det är bra att eleverna får överklaga betyg. Jag delar den osäkerheten. Hur ska den som inte varit med i klassrummet i efterhand kunna bedöma vad betyget står för?

Ja, om det var så att betyg bara skulle sättas på skriftliga prov så skulle säkert en överprövning vara ok. Men vad gör vi med all muntlig redovisning, arbete med projekt, där elevernas förmåga att samverka och bidra till att projektet går framåt ingår i bedömningen?

Sen vet jag lika bra som många andra att det händer att betyg diskuteras. Men den diskussionen brukar kunna tas mellan lärare och elev. Har eleven sparat sina prov och läraren är öppen för en ny bedömning brukar frågan kunna lösas. Eftersom en lärare på kort tid ska rätta en mängd prov kan det hända att en formulering slinker förbi i ett provsvar. Nu är det skillnad mellan ämnena. Hur bedömer man till exempel en uppsats, där språket är på MVG-nivå, men där innehållet är nazistiskt?

Naivitet 2

Kvällens kommunfullmäktige var snäll och hygglig. Lite snett gick det ändå med kulturdebatten. Det är väl ändå inte så att vi lägger avgifter på biblioteken och Kulturskolan för att hindra invånarna att utnyttja bibliotek och Kulturskola! I debattens hetta kom moderaterna att hävda denna motivering till taxehöjningar.

Jag minns den broschyr vi skrev i Fp inför valet 2006. Jag skrev - möjligen något naivt - att det inte skulle vara några köer till Kulturskolan utan att alla som ville skulle få gå där. Någon frågade lite syrligt hur det skulle finansieras.

Just i denna del av debatten sympatiserade jag med de båda genuint kunniga bibliotekarier som försvarade litteraturen och bibliotekens roll för att öka tillgängligheten till litteraturen.

Den som läser hittar alltid stöd när det blåser hårda vindar i livet. En dikt, några rader var som helst i en novell eller roman är guld värt. Själv läser jag gärna Selma Lagerlöf. De kvinnor hon berättar om är starka, kämpagoda och realistiska. Inspirerande!

Naivitet 1

Mer än lovligt naivt att ens tänka tanken att unga väljare röstar på äldre politiker och äldre väljare på unga politiker!

Valanlyserna visar att Piratpartiets väljare tycker illa om politiker och inte minst det politiska etablissemanget. Tänkte på det ikväll när jag satt på ersättarbänk i kommunfullmäktige. Det är ju klart att unga är emot - och en del gamla också fast på ett annat sätt.

Vad händer när politikertröttheten brer ut sig? Ja, olika grupperingar tar saken i egna händer och formar en ny, kanske egen, demokratisk praxis. Det kan ju vara både på gott och ont.

Annars ett ganska personligt kommunfullmäktige. Där skämtades om bröllop och hole in one och om Linders son och som vanligt Kultur och Fritids-ordförandes barn och barnbarn. Nu är det lugnt i politiken fram till hösten - åker dock några dagar till Almedalsveckan med f.d arbetskamrater.

Unga röstar på tanten och gamla på PP

Tänk om det var tvärtom! Att valresultatet skulle visa att de som röstade på Marit var i åldrarna 25-35 år och att de som röstade på Piratpartiet var i åldrarna 55 år och däröver! I vår tid och i vårt land - och kanske i alla andra länder är själva tanken absurd. Scenariet är absurt därför att frågor i vardagslivet, i samhället i stort och i politiken monopoliseras av stora åldershomogena grupper, inte för att frågorna i sig är oväsentliga sett över ålder, utan därför att frågorna i media knyts till ålder.

Vad säger att inte också de över femtio värnar om yttrandefriheten i cyberrymden, till och med så starkt att de skulle vara beredda att stödja ett enfrågeparti i ett riksdagsval? Vad säger att inte också de unga håller med Marit om att vi ska ha hälsosam mat? Att vi ska ha en levande landsbygd och ett lönsamt jordbruk?

Gamla ses som proppar som hindrar unga från att komma framåt. Jag tror att det faktiskt är en myt. Problemet aktualiseras av att Alf Svensson har kryssat sig förbi den unga Ella Bohlin. Det finns ett foto som jag ofta tänker på och som ger mig lite styrka. Boken, Filosofins historia, har jag slängt upp på vinden bland allt annat, så någon exakt datering på bilden har jag inte. Fotot föreställer matematikern och filosofen Bertrand Russell. Han är väl mellan 80 och 90 år. Han sitter bland en grupp unga demonstranter mot Vietnamkriget. Jag läser in budskapet: Striden för en rättvis sak är inte åldersbunden.

Men snart är ändå tidsgränsen obönhörligen där - så fungerar trots allt världen!

Att bjuda på sig själv

I kväll var jag på Fårdala skola. Förskoleklasserna hade avslutning i gymnastiksalen. Allt kändes väldigt positivt för skolan. Lärarna bjöd på en miniföreställning med sig själva i rollerna. Den handlade om skolans mål: Kunskap, Delaktighet och Närsamhället. De hade spelat för sina kolleger på skolan, men tyckte att det också var något för föräldrarna. Sen var det dans och sångstund med alla 6 -och 7-åringar.

Som avslutning fick varje barn ett hoprullat brev med ett band runt med namn och att de gått i förskoleklassen. Varje barn ropades upp och hämtade sitt "diplom" och en röd ros.

Så enkelt men minnesvärt går det att göra en avslutning trots att vi måste spara i alla skolor. Föräldrar som var där lämnade blommor till tre lärare och den fjärde, Viktor, som slutar, fick ett paket.

Det är det här jag ser som en del av kvaliteten i skolan: vuxna som bjuder på sig själva, arbete med kunskap, närsamhälle, sång. dans och musik.

Jag hoppas att kommande skolpolitiker verkligen satsar av sig själva för att bidra till en skola med just den här kvaliteten.

Framgång

I Tyresö fanns en överenskommelse att inte ha valarbetare/valsedelsutdelare vid vallokalerna i EU-valet. (S) delade ut rosor i centrum och försökte mobilisera sina väljare den vägen. Vad moderaterna gjorde vet jag inte. De enda som valarbetade var Miljöpartiet och Folkpartiet. Så därför var det rätt tomt på skolgården där jag och miljöpartisten stod. Men valsedlarna gick åt och den lilla bunt jag fått försvann snabbt.

Flera sa att de skulle lägga sin röst på Marit Paulsen. Det fanns tyvärr också andra röster. Nån sa att den gamla kärringen borde inte vara med. Ur den aspekten tycker jag att valresultatet känns extra roligt. Det går inte att utan vidare räkna ut äldre - särskilt inte tanter!

Extra roligt att det var så stor framgång på hemmaplan. Det är säkert ett resultat både av förtroende för väl kända Fp-profiler i Trollbäcken och Annas energiska och engagerade kampanjarbete på halvön.

Det blixtrar till när förtroende och engagemang korsar varann!

Inte en droppe

Klart att vi förlorade matchen mot Danmark när profilen, det kända namnet, inte ansträngde sig. I matchen mot Danmark i går förlorade vi stort. Det är klart att man ska ta förluster och motgångar coolt, men Zlatan retade mig. Han kan inte ha gjort sitt bästa. Inte en svettdroppe i pannan och bara ett flin när bollen gick utanför mål.

En förlust trots en stor satsning kan man ta, men en förlust av brist på intresse för saken är något helt annat.

Då känner jag större sympati för Robin Söderling. Han kämpade för allt han var värd. Att insatsen sen inte räckte ända fram är något helt annat.

I politiken kan vi nog lära oss en del också av dessa dystra exempel.

Tyresö gymnasium

I går kväll firade årets studenter på Tyresö gymnasium med bal på Tyresö slott. Jag hade äran att vara inbjuden som representant för kommunen. De som var där var kommunstyrelsens ordförande och gymnasie-arbetsmarknadsnämndens ordförande och jag som vice ordförande i nämnden. Förvaltningschefen var förstås självskriven gäst liksom rektorer och lärare.

Vädret var riktigt uselt, men studenternas glädje var det inget fel på. Jag var placerad vid naturvetarnas bord - roligt, eftersom det i mitt politiska uppdrag ligger att lyfta de teoretiska ämnena, särskilt NP. Tyresö gymnasium borde ha alla chanser i världen att bli bäst in show på NP.

Som en av fyra svenskar har en av eleverna, Mikael Twengström, tagits ut till den 41:a internationella kemiolympiaden. I juli åker han till Cambridge för att delta. Jag frågade hur de andra eleverna hade firat Mikael. Inte alls... "han vinner ju priser hela tiden!"

Annars var middagen ungefär som när Filminstitutet delar ut årets Guldbagge. Ett antal elever gick fram till mikrofonen och tackade Tyresö gymnasium, mentorer och klasskamrater. Ett tal var förberett och det var riktigt bra. Handlade bland annat om behov av mötesplatser på skolan. Balens middag var första gången alla var samlade till en gemensam aktivitet!

De flesta jag pratade med hade också lyckats skaffa sig sommarjobb. Inga glansfulla jobb utan de tog vad som fanns: jobb på ett sminklager (kille som sedan ska läsa på KTH), telefonförsäljning etc.

Med elever som de jag träffade igår borde det inte vara svårt att konkurrera (ut) med Norra Real!

62 procent av över 40 000 läsare skräms av Nordkoreas kärnvapen

Nordkorea har genomfört en kärnvapensprängning. Enligt nyheterna på TV är en av anledningarna att regeringen vill visa musklerna rent inrikespolitiskt. Det är kanske möjligt, men jag tillhör de 62 procent av Aftonbladets 60 000 läsare, som skräms.

Sprängningen har fördömts i större delen av världen, men hur långt biter det på den typen av känslokalla diktaturer?

Jag är farfarledig

Lyckliga Nathalie, som får vara med sin farfar, som har tagit farfarledigt. Idag är det helt naturligt att flera generationer delar på ansvaret för barnen. Jens Peterson på Aftonbladet (om jag fattat jobbet rätt)kommer att blogga om sina dagar med det lilla barnbarnet. Jag tänker följa bloggen. Nu har jag en liten stund kvar på lördagmorgonen innan de små barnbarngluttarna ringer på dörren. Det är ingen ände på allt jag tänker hinna med! Sen blir tempot ett annat...

De skriker

Helg och ledigt. Jag klipper gräsmattan och alla dörrar är öppna. En liten sexåring hälsar på, jättefin i ny sommarklänning och jacka. Jag frågar hur det är i skolan, förskoleklass. Bra, säger hon. Efter en stund: Jag tycker det är jobbigt att alla skriker. Det är bara jag som är tyst. Jag vill lära mig något.

Snart börjar den riktiga skolan och jag undrar för mig själv hur det ska gå, vad jag som vuxen medborgare i vår kommun kan göra!

Det finns rätt mycket att göra. För det första slåss mot mantrat "Det finns inget samband mellan kunskap och kostnader". Visst finns det ett samband. Underhåll av skollokaler kostar. Lärare kostar. Vi påverkas av vår omgivning. Vi inspireras i vackra rum. Därför ska skolan ha vackra rum. Vi inspireras av bra lärare. Därför ska skolan ha bra lärare. Varje lektion ska ge en aha-upplevelse.

Framgång i skolan är att växa. Elevens känsla är samma som lyckokänslan hos en golfspelare som gör hole-in-one. Det perfekta slaget - vars förutsättning är koncentration, lugn, den perfekta greenen, den rätta klubban.

Varje elev borde uppleva hole-in-one! Den perfekta inlärningen kräver koncentration, lugn, en vacker och färgstämd miljö, den rätta läraren.

Strategi och ledarskap

Obama möter Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Ur Nathan Shachars rapport i DN (20/5 -09):

"Men Obama höjde inte rösten. Han yttrade de magiska orden - så smärtsammma för ultranationalisterna i Israels regering - "en palestinsk stat" och "ett slut på bosättningarna", med samma fasta vänlighet som en husläkare när han ordinerar nödvändig medicin. ....

Men Obama talade ...direkt till israelerna och var noga med att inte mästra Netanyahu. Som den slipade advokat han är, är han mån om att också Netanyahu skall ha något att vinna på att spela med."

Israel-Palestinakonflikten är svår och komplex och huvudintresset för Nathan Shachar är naturligtvis att rapportera från överläggningarna. Jag bortser just nu från den djupare politiska dimensionen. Fundera i stället över de personliga egenskaperna!

Mötestid

Har suttit på möten halva dagen. Möten som verkligen var kontraster. Ena mötet inspirerande, roligt, fyllt av optimism och samstämmighet i vissa delar. Vi diskuterade arbetslöshet och det vi gör i alliansen för att möta arbetslösheten. Siffrorna för ungdomsarbetslösheten stiger snabbt, men avtal med Arbetsförmedlingen är på gång. Våra egna åtgärder fungerar. Ordet var fritt.

Det andra mötet dovt, fyllt av undertoner. Irritation. Orden bundna. Kändes inte som om det fanns någon ingång för inlägg. De som yttrade sig var inneslutna i en egen gemenskap.

Så olika - så tänkvärt!

Fel gräns

Om en anhörig, dotter, åker på sin mors begravning i stället för att delta i ett möte på Arbetsförmedlingen, blir hon avstängd från a-kassan en vecka. Tjänstemannen säger att någonstans måste man dra en gräns. Omdömet verkar klicka hos tjänstemannen.

Det måste finnas en slags flexibilitet i byråkratin. På en vanlig arbetsplats får man ju tjänstledigt för nära anhörigs begravning. Eller var den arbetssökande borta en hel vecka? Det förtäljer inte artikeln. Frågan är vad hon skulle ha gjort i stället -flyttat begravningen?

Äldre, åldring eller bara gammal?

Deltog i ett seminarium häromdagen med ett femtiotal deltagare i varierande åldrar. Under lunchen pratar jag med min bordsgranne om taxor och avgifter i äldreomsorgen. Plötsligt hör jag: "Men du träffar ju många äldre, så du vet väl vad de tycker." Jag hittade inget svar. Jag försökte tänka efter vilka jag träffar. Jag såg min gata framför mig - i båda ändarna bor det personer som är pensionerade från sina arbeten, men en har tagit nytt jobb en dag i veckan på en förskola inne i stan. Mitt i husraden bor en barnfamilj och en annan yrkesverksam familj med många barnbarn. I ett av husen finns en familj med barn på gymnasiet.

Mitt fritidsintresse är ridning och där finns alla åldrar. Mest rider jag ut med personer som är i 35-45-årsåldern. I styrelsen för samfälligheten är det någon äldre och andra som är kanske cirka 30 - 45 år. I det politiska arbetet finns en sned åldersfördelning, som jag förstås bidrar till. Men den gruppen skiljer sig från de jag träffar i mitt privata liv.

Ja, jag är både gammal, äldre och åldring, men jag är ovanligt lyckligt lottad som fortfarande kan träffa människor av varierande åldrar. Jag har ingen förståelse för kategoriboende typ seniorbostäder för 55+ I framtiden kommer de att försvinna - det är min fasta övertygelse. Vem vill ha ett åldershomogent samhälle?

Liv och död

En liten tre-åring dör med svåra smärtor på grund av obehandlat tarmvred. Föräldrarna litar på sjukvårdsupplysningens information. Respektfullt följer de råden och deras lilla son dör en smärtsam död. Vi handskas vårdslöst med liv och död.

När vi blir sjuka behöver vi smärtlindring. När vi lämnar livet vill vi helst somna in, mjukt och utan smärta. Döden ser ut på alla sätt - våldsam eller snabb och effektiv. Jag hade en arbetskamrat en gång. Hennes mamma tillbringade sin sista tid på Vidarkliniken i Järna. Där kunde hon se ut på träden, hennes sista tid var kulturell och värdig, fylld av musik. Vi borde ha många sådana palliativa kliniker i lugn miljö, ute på landet.

I min egen hemkommun Tyresö skulle jag vilja bygga en palliativ klinik högt uppe på en höjd på Brevikshalvön, med skogen och vattnet och himlen nära den som befinner sig i livets slutskede.

Vid elden

Tillbringade Valborg i ett sommartorp i den stora metropolen Vagnhärad. Nedanför på åkern vankade köttbondens amerikanska bufflar bakom stadigt galler. På andra sidan tände några en eld som flammade. Fasanerna kraxade i buskarna och koltrasten drog upp den ena masken efter den andra ur gräsmattan.

Det var hela bloggen denna gång.

Hugg på möten

Har suttit i politiska möten hela dagen. Jag gillar det faktiskt - det är nästan en livsstil. Det märks dock att det bara är drygt ett år kvar till nästa val. Angreppen är hårdare, allvaret mer markant och relationerna lite mer spända.

På förmiddagen besökte jag en förskola. Personligen blir jag lite avskräckt av visioner som är knutna till läror av olika slag. Det är så lätt att både ledning och personal blir fundamentalistiska i stället för professionella.

I min värld är det viktigt att kommunala verksamheter tar samhällsansvar. Det betyder ett visst mått av solidaritet. Till solidaritet hör öppenhet. Förskolor ("dagis") måste vara öppna för alla. Kösystem ska vara rättvisa och transparanta.

Det är det politiken syftar till - transparens och rättvisa.

Vem kom på det först?

Ryckte in som ersättare för ordinarie innehavaren i kommunfullmäktige. Skoldebatten kändes utvattnad, men för en gångs skull var diskussionen om äldrevården intressant att följa. Det fanns en del nya aspekter som till exempel rörde hur långt vi ska kunna erbjuda personal som talar andra språk till äldre med invandrarbakgrund.

Politiker slåss ofta om en slags idéernas upphovsmannarätt. Alltså: Det var min idé. Det var jag som kom på det först! Ett exempel: Vänsterpartiet har under minst fem års tid hävdat att vi måste göra något åt vår mest nedslitna skola och särskilt skolgården. De är först, men gör ingen stor sak av att vara först. Däremot finns det förstås en politisk poäng i att under många år ha en så viktig fråga på den politiska agendan.

Men alliansen har samma agenda. Det finns ett tidigt löfte att satsa på just den skolan. Redan för tre år sedan avgav barn -och utbildningsnämndens presidium och en ledamot en röstförklaring. Den handlade om alliansens vilja att satsa just där. Alliansen var också tidigt ute kan man säga.

Nu när löftena realiseras hoppas jag att vi inte käbblar om vem som var först med idén. Det viktiga måste ju vara att vi får en ny attraktiv skola. Den politiska upphovsmannarätten kom upp i gårdagens fullmäktige och det kändes nytt och uppfriskande. Jag tror inte att de som är politiker tänker på hur nära sandlådan de hamnar med käbbel om vem som var först. Det är ju faktiskt resultatet som räknas.

Lokalpressen

Blev i förra veckan intervjuad av lokalpressen om satsningen på Nyboda skola. Det jag sa citerades inte - passade nog inte tidningens upplägg! Nu blev artikeln i stället negativ för alliansen. Oppositionen citerades med sympati och stor trovärdighet. Journalistens syfte var tydligt. Av frågorna framgick att artikeln skulle misstänkliggöra alliansens satsning. Nu är det ju i och för sig journalistikens uppgift att kritiskt granska makthavare. Men trist för alla dem som arbetar i den skola vi satsar på. Läsarna får en förvrängd bild av en nedsliten skola i stället för en skola som politiken satsar på.

Vinner oppositionen valet får de väl bita i det sura äpplet. De som arbetar i skolan glömmer säkert inte svartmålningen av "deras" skola.

Oppositionspolitikerna är ett slags 2000-talets kanaljer. Och de ska bemötas därefter!

Vad gör en skolläkare?

Annandag påsk, så det blir en twitter! Medan bröddegen jäser letar jag efter uppgifter om vad skolläkaren gör. Tyresö kommuns hemsida har massor med bra information om skolhälsovården, men konkret - vad gör skolläkaren? Gick in på Stockholms läns landsting och hittade en revisionsberättelse om skolhälsovården i Huddinge. På Skolverkets hemsida hittade jag också en skolläkarrapport om arbetsro i skolan. Fortfarande oklart vilket uppdrag skolläkaren har.

Nu jäser degen över...

Högstadietjejer utbrända

Skolorna i min kommun deltar i brukarundersökning. Den kallas för Pilen och resultatet har just dumpit ner i e-postlådan. Alarmerande låga siffror för "arbetsro under lektionerna". Stöket finns redan i årskurs 5. De eleverna är 10-11 år.

Nu öppnar jag upp för alla tyckare. Någon kommer att skylla på dåliga lärare, andra anser att det fattas lärare, några tycker det ska vara hårdare tag och så vidare i all oändlighet. Men faktum kvarstår. Vem vill skicka barn till skolor där det inte är arbetsro på lektionerna?

På DN. Debatt den 6 april skriver generalsekreteraren för BRIS (Barnens rätt i samhället), Göran Harnesk, att skolhälsovården brister. Det är särskilt påtagligt vad gäller flickorna på högstadiet, de som inte når målen, bara känner kraven utan kunna uppfylla dem. Om de dessutom har en mörk social situation drabbas de av ångest, skolkar och mobbar eller mobbas. Göran Harnesk menar att en orsak till att så många far riktigt illa i skolan är nedrustningen av skolhälsovården. Det finns ingen vuxen att vända sig till i skolan med problem av mer personligt och socialt slag.

Trist nog menar han också att "...Jan Björklunds (FP) förslag på ny skollag (bygger på)bestraffningar, inte stödjande åtgärder..." Rent generellt har hela skoldebatten sedan Björklund tog tag i skolan varit svartvit. Det är som jag ser en ödesdiger missuppfattning, som har samband med bredden bland alla som har kontakt med skolan: elever, föräldrar, äldre generationer. Varje individ har sin upplevelse och sin erfarenhet och generaliserar utifrån det privata. De enda som trist nog är tysta är lärare och skolledare, de som skulle kunna generalisera utifrån ett mer professionellt perspektiv.

Jag menar att vi måste få skoldebatt som tar hänsyn till att lag är lag och stödjande metoder är stöd. Bådadera behövs. Vi måste komma tillrätta med bristande arbetsro och vi ska till varje pris stödja varje elev som behöver stöd. Men jag är alldeles övertygad om att både lag och stöd behövs i förening.

Rätt att blogga på arbetstid?

Vem har tid att blogga?

När arbetsförmedlingen börjar lägga sig i vad arbetslösa gör när de inte söker jobb börjar kontrollen av vårt privatliv gå för långt. Varför ska den som förlorat sitt jobb inte ha rätt att fördriva tiden med att blogga? SvD har en intervju med en person som kan förlora a-kassan därför att han bloggar gratis på Smålandspostens nätsajt.

En som har jobb ska däremot inte ha rätt att stjäla arbetstid till bloggande. Inbitna bloggare skriver både på sin arbetstid, på kvällar och tidiga morgnar. Det kan inte vara rätt att arbetsgivare ska betala medarbetare som sköter sitt privatliv på arbetstid. Skillnad om jobbet kräver bloggande.

Vem sätter målen?

Funderar över mål. I den politiska gruppen sätts och antas målen. Någon säger: Det där är inga mål. Vem bestämmer över målen? Kanske det finns några bra tips i religionen. Jag är uppväxt med de religiösa protestantiska målen. Psalmboken tänker jag. Hittar inte min gamla i brunt skinn, men en röd. Till min förskräckelse står det "Fårdala skola" stämplat i boken. På kortsidan står det "Hej"! Dags att lämna tillbaka den - en föresats, men inget mål.

Var finns starka målformuleringar? Jag har alltid arbetat med vuxenutbildning. Kanske där. Målet för vuxenutbildningen var från början att ge den så kallade begåvningsreserven en chans. Idag har vuxenutbildningen en annan roll. Därför blir målen andra än de först var. I själva verket bestämmer funktionen målen. Vuxenutbildningen idag ska ge dem som missat skolan en andra chans eller dem som förlorat arbetet en chans att växla yrke. Frågan är om vi är så överens om vuxenutbildningens roll i 2000-talets samhälle att de mål vi sätter blir tydliga och mätbara.

Under resans gång mäter vi effektiviteten i ansträngningarna att nå de satta målen. Vi sätter procentsatser så att vi ska kunna redovisa. Mål och mått blandas. Där måste vi börja diskussionen. Vad är mål och vad är mått?

Personal som politiskt vapen

Den politiska oppositionen i Tyresö vill veta vad medarbetare på de enskilda skolenheterna tycker om sin arbetsplats. Därför kräver (s),(v) och (mp) i barn-och utbildningsnämnden att resultaten från kommunens medarbetarundersökning i december 2008 lämnas ut. Jag menar att det vore att kränka den personliga integriteten att lämna ut de enskilda resultaten. Oppositionen avfärdar respekt för den personliga integriteten med den paranoida föreställningen att "det är något lurt med det här".

Särskilt känsliga är frågor som går att relatera till förhållandet mellan chef och arbetstagare ("...min närmaste chef uppfyller mina krav på en bra ledare." ). Det måste ju räcka för den politiska nivån att känna till den procentuella fördelningen totalt av svaren. Är siffran låg kan man ju från politiken fråga sig hur rekryteringen av chefer går till, vilka krav arbetstagarna har och hur båda aspekterna är synkroniserade. Men att ta reda på vilken chef, vilken arbetsplats det gäller är att kränka den personliga integriteten.

Man kan med all rätt fråga sig vem som vill svara på en enkät som sedan används som politiskt vapen. Vem vill riskera att bli ett vapen i den politiska propagandan? Syftet med en enkät är ju ett annat: att förbättra arbetsmiljön.

Nu blir skolan treterminig

Skolåret som det ser ut nu är inte i takt med samhället i övrigt. Centerns förslag med ett skolår på tre terminer är rätt intressant. Jag tror att kortare men fler lov gör att barn slipper vara ensamma hemma vecka efter vecka. Dessutom leder fler terminer till att elevernas arbetsbelastning i skolan blir jämnare. Med lite tur kan vi till och med få en utveckling av undervisningen. Den kan ju anpassas till den ljusa delen av året på ett spännande och kreativt sätt.

De flesta kommuner tar tag i frågan om vad eleverna ska göra under sommaren och erbjuder sommarjobb, sommarskola och fritidsaktiviteter. Trots det blir det många sysslolösa veckor, eftersom jobben inte räcker till alla. Alla går inte heller i sommarskola. Av alla lediga elever är det många som håglöst bara drar runt och försöker få dagarna att gå. Inte minst för deras skull är det motiverat att mer seriöst ta reda på effekterna av ett skolår på tre terminer.

Skarpt ledarskap

Besökte idag en av kommunens förskolor. Bra lokaler - rymliga och ljusa, fin utemiljö - nära till skog och mark. Personalen hade verkligen förberett vårt besök. Vi fick prova på att arbeta med lera och vi åt lunch med barnen. Under en timme informerade föreståndare och samordnare om skolan.

Jag har inte tidigare träffat på så professionella ledare i en förskola. Deras agerande var så självklart och enkelt att jag måste fråga om deras ledarutbildning. Vid tidigare skolbesök har jag aldrig kommit på idéen, men nu såg jag ett ledarskap utöver det vanliga. En förklaring till det kvalificerade ledarskapet skulle kunna vara att skolan är kopplad till en företagsdel. Konceptet bestod av en vikariepool i förening med förskolor. Skolan var mer ett företag med alla dess krav på struktur, ordning och beslutsmässighet.

Jag frågade hur de tyckte att kommunen fungerar (ingen av dem bor på orten). Bättre än Stockholm, mer närhet och mer kontakt med dem som styr. Politikerbesöket var uppskattat, men jag tror också att det ingav förväntningar. Nu gäller det att ta hand om dem!

Ja-sägarna

Åke Ortmark skrev under förra finanskrisen i början av 1990-talet debattboken "Ja-sägarna. Medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar.." Han jämför Sverige och Japan. När företagens lönsamhet viker vidtar japanerna följande åtgärder:
1. aktieutdelningen sänks
2. arvoden och löner för styrelseledamöter och verkställande ledning sänks
3. chefslönerna sänks
4. förhandlingar om sänkt bonus till de anställda
5. förhandlingar om sänkt lön för de anställda
6. omplaceringar inom företagen och koncernen
7. friställning av personal
(sid 200)

Jag rekommenderar verkligen Ortmarks bok. Det finns anledning att fundera över företagskulturer inom alla organisationer och kulturer. Att ja-sägarna åstadkommer stor skada är århundradets underdrift. Att vi inte längre blundar visar den senaste tidens diskussioner i bloggvärlden om bonusar. Problemet är att det kollektiva minnet är kortare än fjärilens livstid.

Att ha mycket pengar

De flesta är måttligt intresserade av pengar. De klarar sig på en vanlig lön och hankar sig fram när de blir pensionärer. Andra är intresserade av pengar och ekonomi och ägnar hela sitt liv åt att öka förmögenheten. De lyckas också i regel skapa sig en förmögenhet. En och annan vinner på V75.

Det värsta händer när miljonärerna blir så rika att de tappar kontakten med verkligheten. När andra förlorar jobben på grund av bankernas släpphänta lånepolicy borde bankerna ta sitt ansvar. I stället ökar cheferna på sina löner med flera miljoner.

Sådan är kapitalismen.

Förakt mot äldre

De som är sjuka och hamnat utanför samhällets gemenskap, pensionärerna, råkar riktigt illa ut ibland. Nu har en äldre man betalat 408 kr för två mål mat. Tjänstemännen på förvaltningen borde säga "Vi rättar till det". I stället säger man "Han borde ha begripit.."

Attityden är den idag. Man kan tolerera äldre för att man måste. Men i grund och botten är de lite eller inget värda. Det är ett utanförskap som svider.

Barn som dödar

Låt kampen mot våldet bli vår tids folkrörelse. Lägg ner alla vapenbutiker. Samla in alla vapen! Minst hälften av alla filmer i TV ska vara fria från mord.

En ny skolmassaker, denna gång i Tyskland. En ung pojke som beskrivs som sluten och ensam, vapenfixerad, har kunnat utveckla sin sjuka lust att skjuta. Pappan beskrivs som dominant. I Sverige var det en sjuklig pappa som sköt ihjäl en 15-åring som med sina kamrater trakasserade hela familjen grovt under många års tid.

Jag känner en ung pojke som fick sitt ben helt söndertrasat av en jägare som sköt honom. Anledningen var att jägaren tyckte att han var störd av att pojken kom ridande på vägen som gick utanför huset. Den jägaren förstörde en ung människas hela liv.

Vi måste skrika högt och gemensamt mot alla dem som tjänar pengar på våld och mord. Inte en skolmassaker till i världen!

Barnamord

I veckan blev en läkare på Astrid Lindgrens sjukhus hämtad av fyra civilklädda poliser. Läkaren är 54 år och hade enligt uppgift i första läget mördat ett barn på sjukhuset. Kvällstidningarnas rubriker var ungefär "Läkare gripen för mord".

Bakgrunden är att hon enligt de rutiner som normalt gäller i samförstånd med föräldrarna beslutat att avbryta livsuppehållande insatser för ett svårt skadat och döende litet barn på 15 veckor. Tidningarna svämmar över av uppgifter om överdoser av morfin och brister i journalföringen. Socialstyrelsen har begärt in alla handlingar och utreder.

Hela händelsen är så oerhört tragisk. Barnet var en av tre små barn som föddes för tidigt. Ett av barnen dog vid födseln, detta lilla barn var svårt hjärnskadat och ett barn har överlevt.

Lika tragisk som själva händelsen är drevet efter läkare och sjuksköterskor. Drev är nästan alltid samvetslösa och okunniga. Mediadrev går alltid för att öka försäljningen. Inget säljer så bra som att exploatera människors lidande.

Riktigt farliga blir drev som undergräver förtroendet för sjukvården och dess personal.

Barn och prispengar

För några år sedan bestämde Svenska Ridsportförbundet barn inte skulle kunna få prispengar vid tävlingar. Det betydde att många familjer - och deras barn -inte längre hade råd att åka till tävlingarna. Effekten blir att återväxten inom både dressyr och hoppning blir sämre och sämre. Sverige tar silver, men inte längre guld i de stora internationella tävlingarna. Pengar till duktiga ryttare vare sig de är barn eller ungdomar bidrar till att fler får råd att gå vidare.

Att hålla på med hästar är en livsstil som man föds in i och växer upp i. Våra bästa ryttare inom både hoppning och dressyr har växt upp på hästryggen hemma på den egna gården. De har börjat tävla tidigt. Kostnaderna är stora och hela familjen - och hästen - måste kunna bidra till försörjningen.

Malin Fransson skriver i DN att föräldrar måste fundera över om det är rätt att köpa en ponny för hundratusentals kronor till en tolvåring. Det sätter press på barnen att prestera. Föräldrar som pressar på är ett värre problem inom all idrott än att priset på tävlingar är några tusenlappar.

Jag har svårt att moralisera över att barn och ungdomar som tävlar inom ridsporten vinner pengar. Däremot skulle jag gärna ta strid mot föräldrar som projicerar sina egna brustna drömmar i barnen.